Humboldt-Universität zu Berlin - Sprach- und literaturwissenschaftliche Fakultät - Nordeuropa-Institut

Norbert Götz: Materiellt eller kulturellt främlingskap?

Högerextrema attityder i Tyskland

Arbetshäfte "Gemenskaper" Häfte 15
Tryckt med bidrag från Riksbankens Jubileumsfond

Högerextremism anses inom forskningen framför allt vara en reaktion på negativa erfarenheter av moderniseringen. Enligt detta synsätt är ekonomiskt relaterade problem eller rädslan för dessa grogrund för högerextrema attityder och beteenden. Även om denna teori om moderniseringsförlorare förefaller trolig har den knappast styrkts av empiriska observationer. Föreliggande arbete föreslår en moderniseringsansats som i stället för socioekonomiska deprivationskänslor anser kulturellt och psykologiskt motstånd mot modern reflexivitet som det viktigaste underlaget för högerextremistiska beteendemönster. Denna tes stöder sig dels på forskningen kring auktoritetstro, dels förenar den forskningsansatser som tematiserar högerextremismens motstånd mot postmaterialistisk värdeomvandling, multikulturalism och postfordism. En samling data från Berlin demonstrerar det psykokulturella perspektivets förklaringskraft. Ett praxisorienterat ställningstagande för ett multikulturellt och reflexivt samhälle skulle kunna relativisera och motarbeta högerextremismens mål, som här definieras utifrån de båda ideologiska dimensionerna antiindividualism och antiuniversalism.⁽¹⁾

Socialvetenskapernas utveckling under de senaste femton åren har präglats av ekonomiska faktorers minskande dominans. Kulturella konstitutionsfaktorer har istället ökat i betydelse. Underförstått antas human- och socialvetenskaper, av vetenskapsstrategiska skäl, se sig själva som kulturvetenskaper, vilka understryker betydelsen av aktörernas tolkningsmönster gentemot autonoma teknologisk-ekonomiska strukturer (Frühwald m fl 1991). I sociologin har funnits en tendens att se de ekonomiska orsakssambanden genom handlingsteorin och därmed blir - som den programmatiska titeln på ett representativt samlingsband antyder (Berger/ Hradil 1990) - Lebenslagen, Lebensläufe, Lebensstile allt mer centrala i de vetenskapliga analyser som sysslar med social ojämlikhet och samhällelig omstrukturering. Även de som direkt kritiserar denna tendens och som anser att kultursociologins teori- och begreppsramar är mer begränsande än socialstrukturanalysens, medger att ett renodlat materialistiskt perspektiv förlorat i förmåga att förklara distinktioner och istället tenderar de att närma sig mer subtila skillnader (Geißler 1996: 322, 333f.).

Den tilltagande vetenskapliga relevansen av subjektiva och ideella värden ger vid sidan av "objektiva" och materiella intressen upphov till nya tolkningsansatser inte minst för dynamiska perspektiv. Sedan 80-talet sällar sig reflexiva moderniseringsteorier, som tematiserar frågor kring ekologisk kontingens, till de traditionella, av ekonomisk determinism utmärkade moderniseringsteorierna.⁽²⁾ Den samhälleliga obestämdhet - inte godtycklighet - som konstaterats i detta sammanhang löses upp och får konturer först genom diskurser och specifika institutionella arrangemang och berör inte bara miljövårdsområdet, utan hela fältet av överenskommelser och konflikter i sociala relationer och organisationsformer. Enligt Wolfgang Welschs koncept kräver "det transversala förnuftet" ständiga perspektivväxlingar mellan det instrumentella och det humanistiska (1995). Därvidlag kännetecknas det reflexiva moderna inte främst av materiellt innehåll, utan snarare av bestämda beteenden för att handskas med komplexitet. Detta kräver stor intellektuell rörlighet hos individen.

Inom forskningen kring högerextremism har den skisserade förändringen i synen på samhällsstrukturer, processer och förnuftsformer knappast beaktats, trots att just detta område berörs i särskilt stor utsträckning. Högerextremismen förekommer förvisso bara som ett marginellt fenomen i moderniseringsteorierna, nämligen som det klassiska undantaget "breakdown of modernization". Detta undantag grundar sig på "partiell modernisering" och bekräftar den generella regeln om utveckling mot allt högre stadier. Moderniseringsteoretiska antaganden har däremot gjort sig gällande inom forskningen kring högerextremism. Framför allt har föreställningar kring modernisering, som ett sätt att handskas med kriser spelat en roll. Eftersom man vid makrosociala krislösningar utgår från ett visst mått av mikrosocialt misslyckande vid kriser, förstås högerextremism som en "normal" patologi i fria industrisamhällen (Scheuch/Klingemann 1967: 13). Moderniseringsteorierna tillämpades således på ett föremål, som i viss mening motsatte sig deras teleologiska grundmodell. Detta innebar en viktig differentiering och relativisering, som i sig gick i reflexiva moderniseringsteoriers riktning. Trots insikten om att modernisering aldrig kan vara total, utan alltid är förknippad med förlust och framkallar motkrafter, överfördes moderniseringsteoriernas ekonomiska tänkande på forskningen kring högerextremism. Den bättre eller sämre ekonomiska situationen, eller åtminstone den motsvarande förväntan, ansågs vara en central erfarenhet vid modernisering. På de områden där traditionella intressen kom till korta gentemot den moderna utvecklingen, särskilt bland delar av den tidigare medelklassen men i ökande utsträckning också bland arbetare, verkade motsägelsen mellan subjektivt rationella och objektivt, men irrationella världsåskådningar, kunna förklaras. Genombrottet för moderniseringsteoretiska föreställningar inom högerextremismforskningen på 60-talet innebar att icke-materiella psykologiska förklaringsfaktorer, som i anslutning till Berkeley-studien The Authoritarian Personality (Adorno et al 1950) hade präglat forskningslandskapet, kom i skymundan.

I den föreliggande studien prövas tesen om socioekonomiska faktorer som förutsättning för högerextrema attityder under nyckelordet "moderniseringsförlorar-hypotesen". Denna hypotes kan sägas dominera aktuell debatt inom vetenskap, politik och journalism. Den oomstridda trovärdigheten i denna ansats har dock hittills på intet sätt funnit belägg i empirisk socialforskning. Mot bakgrund av detta, och med tanke på den ökande vetenskapliga relevansen i aktörsperspektivet, ligger det nära till hands att jämföra förklaringskraften i socioekonomiska faktorer med vissa kulturella och psykologiska konsekvenser av moderniseringen vad gäller högerextremism. Därmed dras en linje mellan auktoritetsforskningens tradition och moderniseringsdiskursen inom högerextremismforskningen. Samtidigt öppnas fältet för reflexiva moderniseringsteorier. Inte minst är detta en impuls, som kan ses i samband med Jörg Ueltzhöffers uppmaning till "teoretiskt anspråksfulla kombinationer av neopsykologiska och historisk-sociologiska ansatser" (1993: 570).

I det andra steget kommer därför inte osäkerhet och deprivation⁽³⁾ att betraktas som avgörande för högerextrema attityder, utan det postindustriella, postmaterialistiska och reflexiva samhällets psykologiska omgivning. Att med hjälp av rigida högerextrema stereotyper konstruera överskådlighet och entydighet blir då en möjlighet att hantera olika identifikationsformers ständiga förandring. Det är ett sätt att komma tillrätta med den upplevda utvecklingen mot oöverskådlighet och gränsupplösning. Med avseende på den empiriska forskningen kan man alltså förmoda att individuella förhållningssätt, men också sociala fenomen, kan förklaras bättre med hjälp av subjektiva och kulturella faktorer än med objektiva och materiella. Detta motsvarar det aktuella läget i diskussionen inom nyare handlingsorienterad forskning kring sociala strukturer och identiteter (Berger 1994: 250; Wenzel 1995: 128).

Till att börja med undersöks moderniseringsdiskursen inom högerextremismforskningen kritiskt. Den egna positionen, som ställs mot moderniseringsförlorar-hypotesen, spetsar sedan till tesen om högerextremister som motståndare till det reflexiva moderna (Avsnitt 1). I anslutning till detta avgränsas undersökningsfältet - objektiva och subjektiva nackdelar av moderniseringen samt aversioner mot reflexivitet och komplexitet - och operationaliseras. Högerextremismen definieras med hjälp av en ideologiorienterad modell som innehåller de två dimensionerna antiindividualism och antiuniversalism (Avsnitt 2). Detta följs av en statistisk genomgång av moderniseringsförlorar-hypotesen samt den konkurrerande hypotesen motstånd mot modern reflexivitet. Slutsatsen blir att moderniseringsnackdelar eller rädslan för dessa hänger ihop med högerextrema attityder enbart i begränsad omfattning, och inte är beroende av materiella faktorer. Det psykokulturella sammanhanget och motståndet mot ett reflexivt modernt samhälle spelar däremot en stor roll (Avsnitt 3). Slutligen diskuteras dessa insikter och strategier för bekämpandet av högerextremism och sätts in i en bredare samhällspolitisk ram (Avsnitt 4).

1. (Den reflexiva) moderniseringens skuggsidor

a) Moderniseringsförlorar-teorierna

Moderniseringsfenomen tematiseras på två olika nivåer i forskningen kring högerextremism. Dels behandlas moderniseringsprocesser inom det högerextrema spektrat som handlar om innehåll, organisation eller strategi. Dels anförs verkliga, eller befarade nackdelar, av den socioekonomiska moderniseringsprocessen som skäl för högerextremismen. Jämför man dessa två aspekter utgör de en motsägelse: Å ena sidan måste högerextremismen skenbart presentera sig i ett modernt sammanhang för att nå framgång. Å andra sidan strävar man efter framgång hos en publik som ställer sig negativ till modernisering.

Erwin K. Scheuch och Hans-Dieter Klingemann har i sin för BRD banbrytande Theorie des Rechtsradikalismus in westlichen Industriegesellschaften sökt orsakerna till denna ambivalens i extremistiska massrörelsers löfte om "att öka effektiviteten i den samhällstyp som karaktäriseras av sekundärrelationer (= 'modernt samhälle') och att återinföra och öka tryggheten i ett samhälle som präglas av primära relationer (= traditionellt samhälle)." (1967: 22) Spänningen mellan livsorienterade värden, eller gemenskaper, och byråkratisk-ekonomiska handlingssystem, liksom ständigt återkommande osamtidighet, tilltagande interdependens, samhällelig differentiering och blotta moderniseringsdynamiken leder enligt Scheuch och Klingemann till osäkerhet och "normativa brott" (1967: 17f.). Dessa gynnar en rigid tankegång som i nästa steg kan föra till extremistiska orienteringar. Sedan beror det på tillståndet i den politiska kulturen och de politiska institutionerna samt tillgången till funktionella ekvivalenter, om högerextrema beteendeyttringar kan förväntas uppstå.

I sina teoretiska slutsatser om det modernas anomiska⁽⁴⁾ tendenser, sammanfattar Scheuch och Klingemann de båda traditionslinjerna av individualpsykologiska och makrosociologiska förklaringar till högerextremism, och betecknar dem som olika "aggregattillstånd" (1967: 15). Därmed har de formulerat en i princip öppen ansats som fortfarande är relevant. Scheuch och Klingemann, men framför allt deras senare uttolkare, tillmäter dock socioekonomiska faktorer en större vikt än psykokulturella. Det kan man se i deras modell, som inte anger några funktionella ekvivalenter på det materiella planet, men däremot till de psykologiska faktorerna. Deras kritik av att socioekonomiska förklaringsfaktorer till högerextremism mestadels ignoreras är snarare ett tecken på författarnas bakomliggande intention än det reella forskningsläget. De bortser då från de grundläggande, ekonomiskt orienterade arbetena av Seymor Martin Lipset (1962) och Talcott Parsons (1954). Scheuch och Klingemann bygger vidare på Parsons mycket utarbetade beskrivning av förhållandet mellan högerextremismen och moderna samhällens anomiska tendenser. De inför en flerstegsmodell som illustrerar hur högerextrema attityder slår över i förhållningssätt, lyfter fram högerextremismens ambivalenta karaktär som tillåter, och i machiavellisk stil infogar specifika rationaliseringsvarianter, samt visar dessutom sin kännedom om två decenniers auktoritetsforskning.

Jämfört med den socialpsykologiska traditionslinje, som trots en viss ekonomisk orienterad övervikt företräds av Parsons och Scheuch/Klingemann, representerar Seymor Martin Lipset en rent ekonomisk och klassspecifik ansats. Fascismen är enligt Lipset "ventilen för det tryck [...] som den moderna industriella ordningens strukturer utövar på medelklassen" (1962: 139). En liknande tes formulerade Theodor Geiger redan under Wiemarrepublikens slutskede under titeln "Panik im Mittelstand" (1930).

Om man lösgör denna teori från medelklassammanhanget och koncentrerar sig på de beskrivna osamtidigheterna inom ekonomiska sektorer, kan den betecknas som den allmänna deprivations- och moderniseringsförlorar-teorin som ligger till grund för större delen av dagens studier kring högerextremism. Lipset har själv fulländat denna generalisering genom att skilja på class politics och status politics (1963:  260). Idag siktar man mer in sig på objektiva eller subjektiva deprivationsfaktorer som uppstår genom ekonomiska förändringar. Dessa anses relaterade till klassfrågor eller statusfrågor och i allt större utsträckning omfattar de även sociokulturella och psykologiska aspekter (t ex Stöss 1989: 230-239; Peukert 1990: 23-27). Samtidigt fortsätts den på ekonomi inriktade argumentationen. Denna linje ser uttryckligen ingen "individualpsykologisk patologi" i den moderna högerextremismen, utan "de undre skiktens reaktionsbeteende" på tvåtredjedelssamhället och en "neokonservativ politik som driver på den ekonomiska moderniseringen utan hänsyn till sociala och psykologiska följder" (Schacht 1990: 77-79).

Högerextremismforskningen har i moderniseringsförlorar-teorin funnit ett teoribygge med olika flyglar och kamrar - kanske källaren under moderniseringsteorins glänsande palats. Empiriska undersökningar sysslar mycket oftare med frågan om objektiv deprivation, som mäts utifrån sociodemografiska kännetecken, än med subjektiva känslor av deprivation. En aspekt som antagligen har funnit flest anhängare är sambandet mellan högerextremism och låg utbildningsnivå. En tendens till högerextremism med tilltagande ålder och låg yrkesstatus är också märkbar. Men i det stora hela fann man sällan belägg för mer än smärre delområden av de förväntade relationerna. Slutsatserna som kan härledas ur empirin motsäger nästan enhälligt moderniseringsförlorar-teorierna.⁽⁵⁾ Det faktum att moderniseringsförlorar-ansatsen äger en överraskande, nästan obruten attraktionskraft förklaras dels av trovärdigheten, dels av den höga komplexiteten som inte enkelt låter sig prövas empiriskt och slutligen av bristen på alternativa tolkningsmönster.

En överblick över de centrala undersökningsresultaten i de viktigaste tyska empiristudierna förtydligar dessa slutsatser:

- Jürgen W. Falter påvisar i sin omfattande studie Hitlers Wähler, att NSDAP var ett protestparti som attraherade väljare från alla samhällsklasser. Detta motsäger i allt väsentligt Lipsets medelklass-tes (1991: 371f.).
- Klaus Liepelt drar i en analys av NPD:s väljare slutsatsen att de utgörs av "randgrupper, utanförstående och missnöjda" (1967: 267).
- I Eugen Lupris analys av den s.k. statusinkonsistens-tesen utmärker sig NPD-väljarna inte genom motsägelsefulla statusattribut (misstanke om anomi) - tvärt emot alla förväntningar uppvisar de istället ett stort mått av statuskonsistens (1972: 272).
- Thomas A. Herz finner i sin studie av högerextrema partiväljare i Förbundsrepubliken och USA ett samband med politiska sakfrågor, däremot inte med socialstatus eller psykologiska tendenser till främlingskap (1975: 198-200).
- SINUS-institutets attitydundersökning från 1981 betonar betydelsen av socioekonomiska betingelser för den äldre generationen högerextremister, dock med innebörden stabil socioekonomisk miljö snarare än nackdelar av moderniseringen. Den yngre generationen anses ha problem vad gäller självuppfattning och identitet. Dessa fenomen förklaras med individualpsykologiska kännetecken, inte med socioeonomiska (S. 102f.).
- Allensbach-ungdomsstudien kommer - bortsett från vissa utmärkande egenskaper för enstöringar - fram till en bild som står i kontrast till klischén av högerextrema underdogs (Noelle-Neumann/Ring 1984: 45f., 86).
- Wilhelm Heitmeyer påvisar att ungdomar med högerextremt synsätt har en positiv bild av sig själva och samhället som ligger över genomsnittet, hyser framtidsförväntningar över genomsnittet, känner sig mer accepterade bland jämnåriga och i större utsträckning förfogar över lärlingsplatser än sina kamrater (1992: 163-170). Dessa "irriterande" hänvisningar avfärdas - utan belägg - som "konstruerade 'positiva' självkoncept som tjänar till att skydda det egna jaget" (1992: 156).
- SPD-expertgruppen Projekt R drar utifrån en representativ opinionsundersökning av Infratest slutsatsen att republikanerna med avseende på sina anhängare varken kan betecknas som ungdomsparti eller som ett parti för de "socialt missgynnade" (Klär et al. 1989: I: 9).
- Konrad Adenauer-stiftelsens forskningsinstitut kommer i en studie fram till resultatet att republikanernas väljare täcker upp hela spektrat från ekonomiskt missgynnade medborgare till den materiellt säkrade medelklassen (Veen et al. 1991: 59).
- Oskar Niedermayer och hans medarbetare fastställer i ett flertal studier att högerextrema partiväljare förfogar över en diffus social basis (Niedermayer 1990: 581; Bauer/Niedermayer 1990: 24; Westle/Niedermayer 1992: 98).
- Richard Stöss finner inget samband mellan konkreta ekonomiska, sociala eller politiska problem och högerextrema attityder i Berlin - däremot en kombination av förtroende för institutioner och politiskt ointresse (1993: 81-83).
- Jürgen W. Falter kommer i en undersökning av högerextrema partiers väljare och anhängare fram till resultat som i stor utsträckning stöder antagandena om objektiv och subjektiv deprivation (1994: 157).

b) Högerextremister som motståndare till det reflexiva moderna

Moderniseringsförlorar-hypotesens misslyckande i empiriska undersökningar öppnar fältet för möjliga psykologiska förklaringar till högerextremism. Dessa kan visserligen stå i relation till socioekonomisk modernisering, men kan bara i begränsad omfattning härledas till en viss social grupptillhörighet. Följande tes, som förstärkt ger uttryck för ett kulturellt och psykologiskt synsätt samt anknyter till auktoritetsforskningen och nyare reflexiva moderniseringsteorier, kommer här att diskuteras: Nutida högerextremism kan förstås som en monistisk opposition mot det reflexiva moderna med dess specifika psykologiska krav. Denna tes bibehåller moderniseringsperspektivet i forskningen kring högerextremism. Samtidigt tar den fasta på de begränsade empiriska beläggen för moderniseringsansatser som huvudsakligen är socioekonomiskt orienterade . Framför allt lämpar den sig för att kombinera olika aktuella rön inom högerextremismforskningen.

Kännetecknande för det moderna är individualiserings- och universaliseringsprocesserna. Inom loppet av dessa processer erhåller individualiserings-, differentierings- och pluraliseringskomponenter allt större betydelse. Psykologiska följder uppstår: Tilltagande mångfald i samhället uttrycker sig på det individuella planet som ökande oskärpa och motsägelser hos individen. Individen är idag "inte [...] det odelbara, utan det delbara, dividen" (Beck 1994: 40). Särskilt intensiv var diskussionen kring förändrade socialisationsbetingelser under "det grova men träffande slagordet 'Vom autoritären Scheißer zum oralen Flipper'" (Hopf 1987: 163) i det sena 70-talets ungdomsforskning. Denna nya typ försågs med den nedvärderande etiketten "narcissistisk socialisationstyp" (Ziehe 1975) med en grundläggande frånvaro av faderlig auktoritet och påföljande överjags-problematik som kännetecknande egenskaper. Dock måste ambivalens sägas vara det utmärkande för denna typ. Visserligen har positiva sociala normer internaliserats i mindre utsträckning än hos tidigare typer men å andra sidan är han eller hon mer öppen för positiv solidaritet. Den svaga inklusionen kan också medföra försvagade exklusionsmekanismer och därmed föra till att nya rum i samhället friläggs. Jürgen Habermas ser i "försvinnandet av den faderliga auktoriteten", "de egaliserade relationsmönstren, individualiserade umgängesformerna och den liberaliserade uppfostringspraktiken också ett frigörande av de rationella potentialer som är en del av varje kommunikativt handlande" (1988 II: 568). Redan Alexander Mitscherlich avslutade sin studie Auf dem Weg zur vaterlosen Gesellschaft med hoppet om en "mindre stelt rollpräglad" "syskonordning" (1992: 367).

För att sammanfatta identitetsdebatten; det "moderna" subjektets stålhölje är rostigt och en ny form av självreflexiv, konstruerad och multi-textuell subjektivitet, med höga krav på den enskilde, träder in på arenan. Moderniseringsförlorar-ansatsen, som orienterar sig efter en extern ledningsprincip, förbiser komplexiteten och den relativa autonomin i dessa personliga identitetsnätverk. Forskningen kring högerextremism borde ta hänsyn till läget i nyare arbeten kring identitetsproblematik. Harald Wenzel sammanfattar detta läge: "Man erkänner jagets egensinne och utgår inte längre från att jaget och dess individualitet är ett resultat av passiv prägling, internalisering av universella mönster eller kan betraktas som en ren transformation av social eller kulturell ordning till det personliga planet - en transformation som utesluter jagets aktiva, reflexiva andel i sin utvecklingsprocess." (1995: 128)

Nyare iakttagelser inom högerextremism- och auktoritetsforskning går i samma riktning som den här formulerade tesen om motstånd mot modern reflexivitet. Richard Stöss konstaterar exempelvis i en undersökning av högerextrema attityder i Berlin att den nuvarande högerextremismen präglas av ett motstånd "mot postmaterialistiska, demokratisk-emancipatoriska, supranationella och multikulturella moderniseringsprocesser. Dess anhängare är i regel inga 'offer' eller 'förlorare' utan motståndare till denna utveckling." (1993: 81) Andra författare bedömer "obehag i moderniteten" som en lämplig utgångspunkt för analysen av högerextrema rörelser med tanke på att innehållet i begreppet modernisering blir allt svårare att förmedla (Greß et al. 1990: 354) eller talar om "kulturella förlorare" i moderniseringsprocessen istället för "sociala" (Leggewie 1994: 332).

Framför allt forskare som verkar utanför Tyskland har uppmärksammat att den aktuella högerextremismen i västvärlden kan ses i samband med den postmaterialsistiska värdeomvandlingen och postindustriell eller postfordistisk utveckling. Piero Ignazi ser exempelvis högerextremismen som en "silent counter-revolution" (1992) som riktar sig mot den miljö-libertära postmaterialismen inom vänstern. Även Ronald Inglehart ser ett samband mellan den franska Nationella Frontens framgångar och den nya politiska "polariseringsaxeln" (1989a: 342).

Volker Heins betraktar "den nyare högerextremismen som en del av de makrosociala konstellationer [...] som har givit upphov till de nya sociala rörelserna" (1992: 80). Dessa konstellationer präglas av en konfliktlinje som löper tvärs emot den traditionella högern/vänstern och av sönderfallet av den "fordistiska politikmaskinen" samt partier och fackföreningar. I det spänningsfyllda vakuum som uppstår ser Heins en "magisk parapolitisk triangel" som definieras av nya sociala rörelser, fundamentalism och hooliganism. Särskilt mellan de båda senare står högerextremismen att finna. På liknande sätt menar George Steinmetz att "högerextremt gatuvåld huvudsakligen motiveras av en längtan efter en fordistisk imaginär gyllene tidålder" (1994: 23). Också Hans-Georg Betz tematiserar övergången från "industrial welfare capitalism to postindustrial individualized capitalism" (1994: 170). Han talar förutom om vissa moderniseringsnackdelar även om "more profound questions about individual and national identity" (1994: 182). Därmed måste den rädslan fokuseras, som har sitt ursprung i en upplevd individuell och nationell destrukturering samt osäkerhet och mixofobi. Rädslan leder i sin tur till renhetsideal, gränsdragningskamper och entydighetssträvanden (Bielefeld 1993: 39f.).

Rädsla är nyckelbegreppet för den psykologiskt orienterade forskningen som söker förklara rigida, auktoritära tankesätt. Enligt Siegfried Schumann består svårigheten i empiriska undersökningar i att den auktoritära karaktären uppenbarligen har lyckats framgångsrikt med att stänga av dessa ångestkänslor (1986: 73, 80). Även den kanadensiske psykologen Bob Altemeyer drar slutsatsen att "fear of a dangerous world" är ett viktigt moment i auktoritetsrelaterad aggression. En andra faktor är självgodhet (1988: 184). Altemeyer har en motsvarighet i Schumans andra förklaringspunkt - nämligen ett starkt externaliserat överjag (samvete) (1984: 68f., 128). Det aktuella läget inom auktoritetsforskningen, där man bantat ner Berkeley-gruppens koncept som är "överbelastat av ett flertal negativa egenskaper" (Oesterreich 1993: 16), kan sammanfattas med följande två förklaringsfaktorer: En rädsla för omvärlden och en överlägsen attityd som kompenserar för denna rädsla.

Intressant nog visar empiriska resultat på att denna världsfrämmande självgodhet inte förklaras så mycket av auktoritär uppfostran, känslokyla och avvisande hållning hos föräldrarna. Kännetecknande är snarare en "mer uppmärksam och skyddad uppfostran som samtidigt är begränsande och syftar till osjälvständighet" (Oesterreich 1993: 38; jfr dens 1974: 191-216; Altemeyer 1981: 48-51, 258-266). Man kan spetsa till detta lite provokativt och säga att det inte är de defekta sociala relationerna, som exempelvis Wilhelm Heitmeyer anger i Risikogesellschaft (1992: 64), som gynnar utvecklingen av auktoritetstro och högerextremism. Istället är det de skenbart intakta sociala miljöerna, som i kontrast till samhällets utbytbara ram samtidigt förutsätter och producerar individens oförmåga att handskas med samhällets kontingenser.

För att sammanfatta och gå vidare: Det reflexivt moderna är som koncept lämpat att beskriva en krisfylld nutid, där det inträder ett komplexitetssprång in i det modernas självmodernisering som baserar sig på oförändrade upplysningsidéer. Denna problematik kan ses i sammanhang med en tradition av forskningsansatser som ser högerextremism som anomiska reaktioner på modernisering och ställningstagande mot det moderna. Aktuell högerextremism är i det avseendet motstånd mot det reflexivt moderna. Mot bakgrunden av det otillfredsställande läget i förhärskande socialekonomisk tolkning av moderniseringsproblemet inom högerextremismforskningen, pläderas här för ett psykologiskt och kulturorienterat synsätt. Tesen om högerextremister som motståndare till det reflexivt moderna tar fasta på insikter från auktoritetsforskningen. Den kan dessutom ses som en kombination av nyare forskningsansatser kring högerextremism som ställer denna i opposition till postmaterialistisk värdeomvandling, multikulturalism och postfordistisk utveckling. Denna tes ställs i följande avsnitt mot den förhärskande moderniseringsförlorar-tesen och prövas med hjälp av empiriskt material.

2. Operationalisering

Databasen består av en opinionsundersökning som är representativ för väljarkårerna i båda delarna av Berlin och som genomfördes under perioden 10 augusti till 13 oktober 1992. Undersökningen leddes av Jürgen Falter, Richard Stöss och Jürgen Winkler. Med hjälp av ett standardiserat frågeformulär intervjuades sammanlagt 449 valberättigade medborgare i Berlin, varav 223 kom från västra och 226 från östra delen av staden. Databearbetningen genomfördes med hjälp av programpaketet SPSS/PC+ 4.0.

a) Högerextremism

Potentiellt högerextrema attityder definieras i den empiriska socialforskningen med hjälp av ideologiska och/eller personlighetsstrukturella egenskaper. Oftast tar man ingen hänsyn till det systematiskt nödvändiga åtskiljandet mellan habituell mottaglighet för ett bestämt budskap och innehållet i en världsbild. En sådan differentiering skulle medföra att personlighetsstrukturella faktorer placeras på en abstraktionsnivå som förutsäger högerextrem orientering.⁽⁶⁾ Eftersom personlighetsvariabler här tas upp som indikation på motstånd mot reflexiv modernitet, som i sin tur ska förklara högerextremism, vore en personlighetsstrukturell definition av högerextremism i sig en tautologi.

Vill man definiera högerextremism med hjälp av ideologiska kännetecken stöter man på svårigheter på grund av den teoretiska luddigheten i högerextrema världsåskådningar. Identifikationen av möjliga ideologiska komponenter inom högerextremismen vållar inom vetenskapen däremot knappast några kontroverser. Vissa skillnader råder i hur pass centrala de enskilda komponenterna anses vara och på vilket sätt de kan relateras till varandra. Det existerar ingen bindande eller ens utbredd skala för att mäta högerextremism.

Den högerextrema ideologin kommer här att härledas till de båda grundläggande karakteristika antiindividualism och antiuniversalism. Detta framstår som fruktbart av följande skäl:

- Förutsatt att högerextremismen är demokratifientlig till sin natur (Stöss 1989: 18, 253) måste man i en konkretisering ta fasta på (anti-)demokratiskt innehåll. Åtskiljandet av individualism och universalism orienterar sig efter Lipset och Raab, vilka definierar demokrati som tron på jämlikhet och individualism (1970: 432).

- Genom tudelningen i individualism och universalism kan ett område av politiska ideologier stakas ut, som förtydligar relationen mellan olika politisk-ekonomiska världsbilder och den demokratiska sociala marknadsekonomins normativa modell. Det vidgar den fascism- och extremismteoretiska blicken på högerextremismen. Enligt denna modell kan kommunistiska föreställningar inte ses som en spegelbild av högerextremism utan av Manchester-kapitalism. Högerextremismen förenar dessa två riktningars negativa dimensioner: den totalitära kollektivismen och den antiuniversalistiska ideologin företrädd av den rena socialdarwinismen.

Bild 1: Området för politiska världsbilder

 

- Högerextremismens karakteriserade ambivalens, motsägelsefullhet eller irrationalitet tar sig uttryck i spänningsförhållandet mellan och samtidigheten i antiindividualism och antiuniversalism. Dessa dimensioner står också i ett dialektiskt förhållande till varann. Högerextremismens antiuniversalism kan ses som perverterad individualism och antiindividualismen som perverterad universalism.

- Centraliteten i begreppen "nation", "folk" och "folkgemenskap" inom högerextrem världsåskådning (Schwagerl 1993) verkar trovärdig genom den parentesfunktion som dessa begrepp fyller mellan de båda polerna.

Nedanstående tabell sammanfattar element, som vanligen utmärker högerextrema ideologier, och hänför dem till de överordnade faktorerna antiindividualism eller antiuniversalism:

Tabell 1: Utmärkande egenskaper för högerextrema ideologier

Liknande nyanser och tvetydigheter som dyker upp vid paret antiindividualism och antiuniversalism skulle kunna uppstå vid begreppsparen driftskontroll och drifter, mål och medel eller normer och värden. Detta är möjliga anknytningspunkter för psykologiska, sociologiska och statsvetenskapliga teorier.

Egenskaperna i ovanstående tabell skulle också kunna sammanfattas i de för högerextremismforskningen bekanta dimensionerna antipluralism, auktoritetstro, nationalism och socialdarwinism (Pfahl-Traughber 1993: 18-23). Vid operationaliseringen kan man alltså använda items som har testats i den empiriska socialforskningen. RID-skalan som används här (Högerextrem ideologiskala) innehåller 22 sådana items (jfr bilaga 1).

RID-skalans reliabilitet och validetet testades med tillfredsställande resultat (se följande tabell). Detta gäller inte bara de mått som explicit syftar till att mäta aktiv invandrarfientlighet, förståelse för högerextremism eller sympati för partiet Die Republikaner (i tabellen punkt 1-3) utan gäller också förespråkandet av våldsamma insatser från statens sida i syfte att upprätthålla lugn och ordning (punkt 4), hur man inordnar sig själv på höger/vänsterskalan (punkt 5) samt politisk alienation, politiskt ointresse och bristande politiskt deltagande (punkt 6, 7 och 9). Däremot består inget signifikant samband med partimissnöje (punkt 8). Detta motsvarar forskningsläget, som påvisar ett samband mellan högerextremism och en allmänt diffus politisk apati. Den hänger dock snarare samman med förtroende för konkreta politiska institutioner än med misstro inför dessa (Stöss: 1993: 35-38).

Tabell 2: Reliabilitets- och validitetstest av RID⁽⁷⁾

b) Moderniseringsförlorare

Objektiva moderniseringsnackdelar bestäms av ekonomisk situation, social status och demografiska kriterier. Detta innebär inte att ett tvingande samband i det enskilda fallet måste bestå, utan en ökad sannolikhet av upplevda och/eller kommande problem i moderniseringsprocessen. De första två dimensionerna hör till de klassiska ojämlikhetskategorierna, medan de demografiska kriterierna motsvarar "nyare" sociala ojämlikheter.

Det ekonomiska läget beskrivs med hjälp av personens månadsinkomst, samt nettoinkomst till förfogande per hushållsmedlem. Social status mäts genom utbildningsnivå, status i förvärvslivet och yrkesbransch. Detta vidgar den klassiska definitionen något, genom att även status i förvärvslivet tas upp. Potentiella moderniseringsförlorare är i det sammanhanget arbetslösa, förtidspensionärer samt personer som är föremål för arbetsmarknads- och omskolningsåtgärder. De demografiska kriterierna utgörs av ålder, kön och civilstånd.

Ett mätinstrument som speglar subjektiva materiella uppskattningar men även överensstämmer med objektiva förhållanden är WILA-indexet som uppskattar den personliga ekonomiska situationen. Detta index undersökte den personliga bedömningen av aktuell situation, utveckling under de senaste två-tre åren samt förväntad utveckling under det kommande året.

ANOM, en reliabel och valid anomi-skala som består av tre items, är ett mått på subjektiv deprivation. Den mäter upplevda brister på hållpunkter och normer samt upplevelser av främlingskap i relation till andra människor. Den tillståndsbeskrivning som dessa items mäter kan också översättas som erfarenheter av det reflexivt moderna. Avgörande för den valda kategoriseringen av moderniseringsförlorar-konceptet är dock deprivationskomponenterna. Tesen om högerextremister som motståndare till det reflexivt moderna formulerades inte i betydelsen passivt lidande av normlöshet och meningsförlust utan som ett aktivt övertagande av meningskonstruktioner som rigoröst bekämpar bristen på normer.⁽⁸⁾

c) Motståndare till det reflexiva moderna

Högerextrema attityder betecknas här som motsånd mot det reflexivt modernas livsbetingelser. Det existerar dock inga skalor som mäter de intervjuades förhållande till det reflexivt moderna. Inom ramen för de intervjudata som används kan man urskilja två koncept som avgör hållningen gentemot det reflexivt moderna. Ronald Ingleharts tes om den postmaterialistiska värdeomvandlingen vill formulera en karakteristisk utveckling för samhällen i västvärlden i efterkrigstiden: "people are safe and they have enough to eat" (1977: 22). Frånvaron av direkta krigserfarenheter och materiell mättnad förde till en relativ meningsförlust vad gäller materiella värden samt ordnings- och säkerhetsbehov. Samtidigt ökade betydelsen av postmateriella värden samt behov av deltagande och självförverkligande. Inglehart anknyter med sin postmaterialism-tes till diskussionen kring postmodern samhällsutveckling: "though the materialistic/ postmaterialistic dimension does not encompass any culture as a whole, it seems to be an important factor contributing to the evolution of the postmodernistic culture" (1989b: 251). Begreppet postmodern är visserligen omstritt men man kan i Ingleharts utvecklingsmodell finna långtgående paralleller till teorier om reflexiv modernisering. Ulrich Beck, exempelvis, tematiserar den minskande präglingskraften i materiella betingelser med hjälp av begreppet "hisseffekt". Klassamhället har i sin helhet åkt en våning uppåt, d v s blivit mer välmående, och därmed fått mer utrymme för individuellt självförverkligande (1986: 122-125).

I nyare forskning om högerextremism hänvisas ofta till konceptet postmaterialistisk värdeomvandling som den beskrevs ovan. De som inte deltar i omvandlingen till postmaterialism utan därigenom ser sina intressen hotas och opponerar sig anses vara mottagliga för högerextremism. Vid mätningen av materialism/postmaterialism-konceptet används Ingleharts ursprungliga four-item-index (MPM) (1977: 28) vilket har tagits upp i talrika empiriska studier.

Ytterligare ett koncept som lämpar sig för att bestämma attityder till det reflexivt modernas livsbetingelser är Siegfried Schumanns personlighetsegenskaper "Dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem" (ASKO). Detta orienteringssystem karakteriseras av entydiga beskrivnings- och värdeskalor liksom inordnande i regelbundna förlopp. Det gör dessutom anspråk på allmängiltighet och tidskonstans. Detta gäller för respektive kognitiva, konativa och affektiva attitydplan (Schumann 1990: 58f.). Moderniseringsprocesser eller reflexiv modernisering tas inte upp i Schumanns teori, men hans rigiditetskoncept lämpar sig mycket väl för att uttrycka hållningen till en reflexiv omvärld. ASKO användes senast av Schumann för att förutsäga valbeteendet. Högerextrema partier spelade därvid ingen roll i brist på massa (1990: 55). ASKO-konceptet härstammar dock från auktoritetsforskningen och en ansats som förklarar högerextrema attityder (1986: 95f.; jfr 1990: 30-32, 65). Vid mätningen av dragning åt kognitiva stabila orienteringssystem används en skala som kortats från elva till sju punkter - ASKO III av Siegfried Schumann (1990: 64).⁽⁹⁾

3. Empiriska resultat

Den inledande frågan syftade till en jämförelse mellan den inom högerextremismforskning utbredda moderniseringsförlorar-tesen och en alternativ tes om motstånd mot det reflexivt moderna. Dessa teser är inte ömsesidigt uteslutande utan siktar med sociala och psykologiska faktorer in sig på olika aspekter, som naturligtvis kan tänkas kombineras med varann. Man kan dock förmoda att det psykokulturella synsättet bättre fokuserar problemet högerextremism än ansatsen som koncentrerar sig på socioekonomiska moderniseringsförlorare.

Den statistiska prövningen visar att de enskilda kännetecken som definierades med avseende på moderniseringsnackdelar uppvisar betydande skillnader i förklaringskraft vad gäller högerextrema tendenser. Endast faktorerna utbildning, problematisk yrkesstatus och framskriden ålder visar ett starkt samband med tendensen till högerextrema attityder. De övriga faktorerna - låg personlig inkomst till förfogande per hushållsmedlem, problematisk förvärvsstatus, kvinnligt kön och problematiskt civilstånd - uppvisar inget eller ringa samband med högerextremism. Det föreligger t  o  m svaga motsatta tendenser till de förväntade. Nedanstående tabell återger korrelationerna mellan de relevanta faktorerna och RID:

Tabell 3. Korrelation med RID

För att åskådliggöra sambandet mellan den mest förklaringskraftiga variabeln utbildning och högerextremism kan man jämföra de tillfrågade med de respektive lägsta (UFF) och högsta (OFF) värdena på RID-skalan.⁽¹⁰⁾ Nedanstående tabell visar tydligt att en hög utbildningsnivå i stor utsträckning immuniserar mot högerextremism och uppvisar ett samband med avvisandet av högerextrema attityder.

Tabell 4: Utbildning och RID-kontrastgrupper (i procent)

Vid analysen av de objektiva moderniseringsnackdelarna uppstod intrycket att den materiella situationen i begränsad mening (inkomst, förvärvsstatus) inte spelar någon roll vid uppkomsten av högerextrema attityder. Antagandet finner tydliga belägg i indexet för personlig ekonomisk situation WILA och de därmed förknippade variablerna. Som framgår av nedanstående tabell korrelerar varken den rapporterade utvecklingen under de senaste åren, bedömningen av det aktuella läget eller framtidsförväntningarna nämnvärt med högerextremism (Pearsons r).

Tabell 5: Korrelationen mellan materiell uppskattning och RID

I motsats till bedömningen av den ekonomiska situationen och dess perspektiv som sammanfattas i WILA, spelar den individuella upplevelsen av anomi, med en högsignifikant korrelation (Pearsons r) på .35 en betydande roll i sammanhanget högerextrema attityder (Östberlin .30, Västberlin .39). Kontrastgruppanalysen förtydligar sambandet mellan anomi och högerextrema attityder:

Tabell 6. RID-kontrastgrupper med anomi (i procent)

Det primära resultatet visar på följande: Det finns moderniseringsnackdelar och subjektiv osäkerhet p  g  a moderniseringsprocesser som uppvisar ett samband med högerextrema attityder. Det är inte de "hårda", ekonomirelaterade variablerna - vare sig i subjektiv eller objektiv form - utan de "mjukare" faktorerna ålder, utbildning och upplevd anomi. Variabeln yrkesstatus, som uppvisar ett visst samband, men kan bara appliceras på den förvärvsarbetande delen av befolkningen, är möjligen den variabel som snarast kan tänkas motsvara den materiella moderniseringsförloraren, även om den pekuniära aspekten inte är relevant. Totalt sett verkar en materiell, ekonomistisk tolkning av moderniseringsförlorar-hypotesen inte lämpa sig för en analys av högerextrema attityder.

Vid operationaliseringen av tesen motståndare mot det reflexivt moderna valdes Ingleharts materialism-postmaterialism-koncept och Schumanns koncept "Dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem". Båda skalorna uppvisar höga och högsignifikanta korrelationer med högerextrema attityder. Materialism-postmaterialism-indexets korrelation (Pearsons r) med den högerextrema skalan RID ligger totalt på .50 (Östberlin .40, Västberlin .58), ASKO-skalan ligger på .67 (Östberlin .58, Västberlin .73).

Ännu åskådligare än korrelationsvärdena är sambandet mellan högerextremism och materialism samt dragning åt stabila kognitiva orienteringssystem om man genomför en kontrastgruppanalys:

Tabell 7. MPM-prägling och RID-kontrastgrupper (i procent)

Tydligt är att materialism visserligen hänger samman med högerextrema attityder, men att det även finns en andel postmaterialistiskt inställda OFF:are som inte bör förbises. I UFF-gruppen är det materialistiska spektrat däremot knappast representerat.

ASKO-konceptet visar på ett starkt samband i förbindelse med kontrastgrupperna, vilket kan ses i nedanstående tabell. ASKO verkar vara en opolitisk personlighetsvariabel som innehåller en höggradig politisk differentieringsförmåga. Det gäller åtminstone för de politisk-ideologiska frågor som är förbundna med högerextremism, antiindividualism och antiuniversalism.

Tabell 8: ASKO-prägling och RID-kontrastgrupper (i procent)

Materialistisk orientering och dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem har alltså visat sig vara två lämpliga indikatorer för avvisande av det reflexivt moderna och förutsäger uppenbarligen samtidigt högerextrema attityder väl. Dessa indikatorers förklaringskraft kan också jämföras med de objektiva eller subjektiva moderniseringsnackdelarna, som identifierats som relevanta, nämligen utbildning, ålder, yrkesstatus och anomi.

I detta syfte genomförs multipla regressionanalyser för Berlin, Östberlin och Västberlin. De båda indikatorerna för avvisande av det reflexivt moderna används tillsammans med de relevanta moderniseringsförlorar-indikatorerna. Eftersom de flesta förklaringsfaktorerna uppvisar rätt höga korrelationer sinsemellan måste man räkna med en viss multikolinearitet och därmed en viss instabilitet i regressionsskattningen. Anomifaktorn, som jämfört med de andra variablerna uppvisat en förhållandevis låg korrelation, kommer här tydligare fram än vad som hade kunnat förväntas av en enkel regressionsanalys.

Totalt framställs tre regressionsmodeller med t-testsignifikanta regressorer och optimerat r²-värde. Indikatorer som inte tas hänsyn till i respektive modell är markerade med ".". R²-värdet illustrerar respektive modells lämplighet. Modellernas förklaringskraft ligger i det totala stickprovet på 58, i Östberlin på 45 och i Västberlin på 68 procent. De b-värden som återges i tabellen står för förklaringskraften i respektive modells variabler och kan bara jämföras spaltvis.

Tabell 9: Multipel regression för RID (b)

"Dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem" är i varje modell den mest förklaringskraftiga faktorn. Materialism, utbildning och anomi är andra variabler som spelar en roll i de olika simultana betraktelserna. Arbetaryrket och ålder utgör dessutom förklaringsfaktorer i begränsad utsträckning.

Residuerna är inte autokorrelerade och uppvisar i de enskilda modellerna inga väsentliga avvikelser från normalfördelningen. Totalt sett kan den moderniseringsansats som utvidgats och aktualiserats med avseende på hållning gentemot det reflexivt moderna tillskrivas en god förklaringsförmåga. Det gäller särskilt för dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem. Mindre förklaringskraftiga men fortfarande relevanta är vissa objektiva och subjektiva moderniseringsnackdelar, särskilt utbildning och anomi. Materiella moderniseringsnackdelar spelar ingen roll, däremot den typ av materialism som Inglehart talar om.

4. Slutsatser

Denna undersökning har strävat efter att ta hänsyn till nyare forskning genom att framställa en psykologiskt och kulturellt fokuserad tes som ser högerextremismen mot bakgrund av moderna processer och fenomen. Antagandet har sedan prövats empiriskt. Genomgången baserar sig på a) ett flertal empiriska belägg mot den individualekonomiska och kristeoretiska förklaringen till högerextrema attityder samt b) aktuell makrosociologisk utveckling sammanfattad under nyckelordet reflexivt modernt. Den har hittills inte tagits upp av forskningen kring högerextremism. Undersökningen har på nytt visat att man inte kan dra något analogislut mellan å ena sidan makroekonomiska konjunkturbrott, som ständigt har aktualiserat högerextremt beteende i den tyska historien, och å andra sidan mikroekonomiska respektive mikrosociala strukturkriser som bas för en högerextrem attitydorientering. Den homo oeconomicus som ett sådant synsätt antyder är en konstruktion som förbiser autonomin i den mänskliga förmågan att skapa mening och nonsens. Ekonomiskt eller socialt sönderfall utgör inga strukturella förutsättningar för högerextrema attityder. Det handlar snarare om homo sapiens brist på förståelse för en värld som inte längre är natur och darwinism utan kultur och creationism.

Därmed riktas uppmärksamheten mot en psykologisk bearbetning av en social omvandling som gynnar högerextremism och inte nödvändigtvis måste förknippas med deprivation. Nutida högerextremism kan förklaras utifrån de psykologiska mönster som består i ett tillbakavisande av det reflexivt modernas utmaningar. De individuella avvisningschablonerna understöds av det kulturella mönstret av monistisk världsåskådning som radikaliserar och förenar element i den politiska kulturen. Denna kulturs traderade och vidareutvecklade myter vill på ett partikularistisk och kollektivistisk sätt avvisa och omtolka reflexiv individualism och universalism. Dessa representeras symboliskt och berövas sin kontingens i tanken på ett folk förenat i en ödesgemenskap. Högerextremism uppstår inte ur materiella livslägen utan ur specifika livslögner. Det individualpsykologiska tillståndet bereder marken för mottaglighet genom en stabilisatoriskt fungerande, kulturellt förmedlad högerextrem felkonstruktion i uppfattningen av individ och gemenskap.

Resultaten i denna studie visar att det mycket väl finns vissa faktorer som är förknippade med nackdelar i moderniseringsprocessen och hänger samman med högerextremism. De verkar dock inte som materiell eller upplevd deprivation utan i samband med ett subjektivt motiverat avvisande av det (reflexiva) subjektiva, ambivalenta och utanförstående. Fyra variabler identifierades som spelar en viktig roll vid bildandet av högerextrema attitydmönster. Dessa är låg utbildning som socialstrukturell faktor, anomi som passiv utsatthet för moderniseringsprocesser, materialism (Inglehart) som behovet av en föråldrad säkerhetsmekanik, och framförallt "Dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem" (Schumann) som aktivt mötande och avvisande av reflexivitet.

Den gemensamma nämnaren för dessa variabler är en slags intellektuell och emotionell stress orsakad av det reflexivt moderna och försöket att reducera komplexitet och konstruera verklighet på ett otidsenligt sätt. Sådana tendenser kan tillbakavisas och förminskas genom att man främjar människans egenkomplexitet och kapacitet att komma tillrätta med komplexa miljöbetingelser. Antagandet att "det klassisk-pedagogiska programmet för 'stärkande av självkänslan' inte är något lämpligt medel för att bekämpa högerextremism" (Bommes/Scherr 1992: 217) motsvarar läget inom nyare auktoritetsforskning. Den diagnosticerar grunden för högerextrema attityder som en reducerad erfarenhetsvärld som tar sig uttryck i främlingsskap inför världen, överlägset uppträdande och självgodhet. Tesen om underskott i egenvärde grundar sig på ett föråldrat och enkelt identitetskoncept. I det reflexivt moderna är starka och entydiga identiteter och självbilder tecken på en utpräglad komplexitetsbrist och missanpassning. Dit hör också en bristfälligt utvecklad beredskap att tillåta osäkerhet samt oförmåga att integrera denna i strukturen "likhet-med-sig-själv" som istället intar platsen monolitisk "personlighet". Detta leder med nödvändighet till en explosiv potential vid konfrontationer med den "andre". Vill man främja förmågan att handskas med komplexitet måste man principiellt tillåta och förvänta sig denna på alla samhällsnivåer. I det sammanhanget har utbildningsfaktorn en nyckelroll. Det är den enda direkt politiskt påverkbara variabel som i denna undersökning har uppvisat ett samband med högerextremism.

Det krävs en omfattande reflexiv modernisering av samhället för att övervinna friktioner av typen högerextremism och undvika att gynna självförstärkande motprocesser. Högerextremism bör inte uppvärderas genom klagomål över den moderna tidens krav och reflexivitetens svårigheter utan berövas grunden för stabila orienteringsmöjligheter och tvingas på defensiven genom ett politiskt och institutionellt förankrat ställningstagande för samhällelig komplexitet. Strategin att tillmötesgå högerextremt tankegods - t  ex genom att erkänna diskursförmågan, ta de sociala kraven på allvar, lokalisera asylsökarbostäder till ogästvänliga industriområden, tillhandahålla pedagoger som simulerar ledardjur eller att sätta in sociala hjälpinstanser som surrogat för surrogatet högerextremism - allt detta är vilseledande. Högerextremism kännetecknas inte av falsk säkerhet utan förtydligar den principiella tvivelaktigheten i en säkerhet som klamrar sig fast vid fixpunkter. Den av Ulrich Beck befarade "gamla koalitionen mellan osäkerhet och radikalism" (1986: 364) blir farlig först när diskrepansen mellan de facto bestående och offentligt erkänd politiskt och institutionellt bearbetad osäkerhet blir för stor. Insikten om att osäkerhet är oundviklig transcenderar föreställningen om säkerhet och berövar osäkerheten dess hotfulla latens.

Avslutningsvis kan man säga att den teoretiska räckvidden i moderniseringsteorin och den empiriska räckvidden i det kvantitativa attityd-konceptet i denna studie lägger vikten på mer allmänna, makrosociala åtgärder för att bekämpa högerextremism. Dessa verkar vara mest lämpade att ta tag i problemet och marginalisera det på  grund av sin orientering efter principerna individualism och universalism som består i den reflexiva moderniseringen av samhället. Högerextremismen kommer inte att kunna utrotas varken på detta sätt eller med andra åtgärder. Även i det reflexiva moderna förblir högerextremism "en 'normal' patologi i ett fritt" samhälle. Bara insikten om att högerextremisternas behov av andliga fixpunkter och ett separatistiskt inneslutande i en "hemtrevlig", självklar gemenskap varken kan, eller bör, uppfyllas i denna eller någon annan form, bildar utgångspunkten för hur man på ett förnuftigt sätt kan tackla dem. Högerextremism är den monistiska, antiindividualistiska och antiuniversalistiska negationen av demokrati och reflexivitet. Högerextremismen är ingen "sund" reaktion på en patologisk samhällsutveckling. Snarare är högerextremismen parasiten som frodas i en bakåtsträvande intellektuell och samhällelig orienteringsmiljö. En omfattande modernisering av samhället som orienterar sig till principerna individualism och universalism, differens och erkännande, pluralism och utsuddande av gränser och som tar ställning för oöversiktlighet och oklarhet, reflexiva framsteg och progressivt självinskränkande, åsiktsskillnad och samarbete är inte bara det mest oeftergivliga och bästa sättet att bekämpa högerextremism utan också den enda självständiga vägen för en civil gemenskap.

Bilaga

1. Den högerextrema skalan RID

Alla items mättes med hjälp av en sjudelad skala, som gick från "jag håller med helt och hållet" till "jag håller överhuvudtaget inte med". Med (-) negativt markerade items beräknades i statistiken i rekoderad form.

r betecknar respektive korrelation med restskalan.

2. Skalan Dragning åt ett stabilt kognitivt orienteringssystem (ASKO)

Frågan löd: "Ange för varje par vilket som verkar mest sympatiskt rent känslomässigt, även om det inte alltid handlar om motsatspar. Försök svara spontant utan att fundera för länge."

r betecknar respektive korrelation med restskalan.

---

Referenser

Adorno, T.W./Frenkel-Brunswik, E./Levinson, D.J./Stanford, R.N., 1950: The Authoritarian Personality. New York: Harper & Row.

Altemeyer, B., 1981: Right-Wing Authoritarianism. Winnipeg: University of Manitoba Press.

Altemeyer, B., 1988: Enemies of freedom: Understanding Right-Wing Authoritarianism. San Francisco: Jossey-Bass.

Bauer, P./Niedermayer, O., 1990: Extrem rechtes Potential in den Ländern der Europäischen Gemeinschaft. Aus Politik und Zeitgeschichte 46/47: 15-26.

Beck, U., 1986: Risikogesellschaft: Auf dem Weg in eine andere Moderne. Frankfurt/Main: Suhrkamp.

Beck, U., 1994: Erwiderungen. Mittelweg 36 Nr. 4: 37-42.

Berger, P.A., 1994: Soziale Ungleichheiten und sozio-kulturelle Milieus: Die neuere Sozialstrukturforschung "zwischen Bewußtsein und Sein": Rezensionsessay. Berliner Journal für Soziologie 4: 249-264.

Berger, P.A./Hradil, S. (Red.), 1990: Lebenslagen, Lebensläufe, Lebensstile. Soziale Welt, Sonderband 7, Göttingen: Schwartz.

Betz, H.-G., 1994: Radical Right-Wing Populism in Western Europe. New York: St. Martin's.

Bielefeld, U., 1993: Die institutionalisierte Phobie: Einige soziologisch-sozialpsychologische Anmerkungen. S. 34-42 in: H.-U. Otto/R. Merten (Red.), Rechtsradikale Gewalt im vereinigten Deutschland: Jugend im gesellschaftlichen Umbruch, Schriftenreihe 319, Bonn: Bundeszentrale für politische Bildung.

Bommes, M./Scherr, A., 1992: Rechtsextremismus: Ein Angebot für ganz gewöhnliche Jugendliche. S. 210-227 in: J. Mansel (Red.), Reaktionen Jugendlicher auf gesellschaftliche Bedrohung: Untersuchungen zu ökologischen Krisen, internationalen Konflikten und politischen Umbrüchen als Stressoren, Weinheim: Juventa.

Falter, J.W., 1991: Hitlers Wähler. München: Beck.

Falter, J.W., 1994: Wer wählt rechts? Die Wähler und Anhänger rechtsextremistischer Parteien im vereinigten Deutschland. München: Beck.

Frühwald, W./Jauß, H.R./Koselleck, R./Mittelstraß, J./Steinwachs, B., 1991: Geisteswissenschaften heute: Eine Denkschrift. Frankfurt/Main: Suhrkamp.

Geiger, T., 1930: Panik im Mittelstand. Die Arbeit 7: 637-654.

Geißler, R., 1996: Kein Abschied von Klasse und Schicht: Ideologische Gefahren der deutschen Sozialstrukturanalyse. Kölner Zeitschrift für Soziologie und Sozialpsychologie 48: 319-338.

Götz, N., 1997: Die Modernisierungstheorien schlagen zurück: Diskussionsstand, kulturwissenschaftliche Anwendung und das Beispiel des Nationalismus. S. 151-173 in: B. Henningsen och S.M. Schröder (Red.), Vom Ende der Humboldt-Kosmen: Konturen von Kulturwissenschaft, Baden-Baden: Nomos.

Greß, F./Jaschke,H.-G./Schönekäs, K., 1990: Neue Rechte und Rechtsextremismus in Europa: Bundesrepublik, Frankreich, Großbritannien. Opladen: Westdeutscher.

Habermas, J., 1988: Theorie des kommunikativen Handelns. Frankfurt/Main: Suhrkamp.

Heins, V., 1992: Krise des Fordismus und parapolitische Phänomene. S.  71-83 in: M. Jäger/S. Jäger (Red.), Aus der Mitte der Gesellschaft (I): Zu den Ursachen von Rechtsextremismus und Rassismus in Europa, Duisburg: DISS.

Heitmeyer, W., 1992: Rechtsextremistische Orientierungen bei Jugendlichen: Empirische Ergebnisse und Erklärungsmuster einer Untersuchung zur politischen Sozialisation. 4., erg. Aufl. Weinheim/München: Juventa.

Herz, T.A., 1975: Soziale Bedingungen für Rechtsextremismus in der Bundesrepublik Deutschland und in den Vereinigten Staaten. Politik und Wähler 12, Meisenheim: Hain.

Holzer, W.I., 1981: Zur wissenschaftlichen Propädeutik des politischen Begriffs Rechtsextremismus. S. 13-50 in: Dokumentationsarchiv des österreichischen Widerstandes (Red.), Rechtsextremismus in Österreich nach 1945, Wien: Österreichischer Bundesverlag.

Hopf, C., 1987: Zur Aktualität der Untersuchungen zur "autoritären Persönlichkeit". Zeitschrift für Sozialisationsforschung und Erziehungssoziologie 7: 162-177.

Ignazi, P., 1992: The Silent Counter-Revolution: Hypotheses on the Emergence of Extreme Right-Wing Parties in Europe. European Journal of Political Research 22:   3-34.

Inglehart, R., 1977: The Silent Revolution: Changing Values and Political Styles Among Western Publics. Princeton: University Press.

Inglehart, R., 1989a: Kultureller Umbruch: Wertwandel in der westlichen Welt. Frankfurt/Main: Campus.

Inglehart, R., 1989b: Observations on Cultural Change and Postmodernism. S. 251-256 in: J.R. Gibbins (Red.), Contemporary Political Culture: Politics in a Postmodern Age, Modern Politics Series 23, London: Sage.

Israel, J., 1971: Alienation: Från Marx till modern sociologi: En makrosociologisk studie. Andra omarb. o. utök. uppl. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Klär, K.-H., 1989: Die Wähler der extremen Rechten. 3 Bde. Bonn: Demokratische Gemeinde/Vorwärts.

Leggewie, C., 1994: Rechtsextremismus: Eine soziale Bewegung? S. 325-338 in: W. Kowalsky/W. Schroeder (Red.), Rechtsextremismus: Einführung und Forschungsbilanz, Opladen: Westdeutscher.

Liepelt, K., 1967: Anhänger der neuen Rechtspartei: Ein Beitrag zur Diskussion über das Wählerreservoir der NPD. Politische Vierteljahresschrift 8: 237-271.

Lipset, S.M., 1962: Soziologie der Demokratie. Soziologische Texte 12, Neuwied: Luchterhand. (Engl. utg. 1960: Political Man).

Lipset, S.M., 1963: The Sources of the "Radical Right" - 1955. S. 259-312 in: D. Bell (Red.), The Radical Right, Garden City: Doubleday.

Lipset, S.M./Raab, E., 1970: The Politics of Unreason: Right-Wing Extremism in America, 1790-1970. Patterns of American prejudice series 5, New York: Harper & Row.

Lupri, E., 1972: Statusinkonsistenz und Rechtsradikalismus in der Bundesrepublik. Kölner Zeitschrift für Soziologie und Sozialpsychologie 24: 265-281.

Mitscherlich, A., 1992: Auf dem Weg zur vaterlosen Gesellschaft: Ideen zur Sozialpsychologie. 18. Aufl. München: Piper.

Niedermayer, O., 1990: Sozialstruktur, politische Orientierungen und die Unterstützung extrem rechter Parteien in Westeuropa. Zeitschrift für Parlamentsfragen 21: 564-582.

Noelle-Neumann, E./Ring, E., 1984: Das Extremismus-Potential unter jungen Leuten in der Bundesrepublik Deutschland 1984. Bonn: Bundesministerium des Inneren.

Oesterreich, D., 1974: Autoritarismus und Autonomie. Stuttgart: Klett.

Oesterreich, D., 1993: Autoritäre Persönlichkeit und Gesellschaftsordnung: Der Stellenwert psychischer Faktoren für politische Einstellungen - eine empirische Untersuchung von Jugendlichen in Ost und West. Weinheim: Juventa.

Parsons, T., 1954: Some Sociological Aspects of the Fascist Movements. S. 124-141 in: ders., Essays in Sociological Theory. Revised Edition. Glencoe: Free Press.

Peukert, D.J.K., 1990: Rechtsradikalismus in historischer Perspektive. S. 9-29 in: ders./F. Bajohr, Rechtsradikalismus in Deutschland: Zwei historische Beiträge, Hamburg: Ergebnisse.

Pfahl-Traughber, A., 1993: Rechtsextremismus: Eine kritische Bestandaufnahme nach der Wiedervereinigung. Extremismus & Demokratie 5. Bonn: Bouvier.

Schacht, K., 1990: Gesellschaftliche Modernisierung, Wertewandelt rechtsextremistische Orientierungen [sic!]. S.  77-91 in: K. Bodewig/R. Hesels/D. Mahlberg (Red.), Die schleichende Gefahr: Rechtsextremismus heute, Essen: Klartext.

Scheuch, E.K./Klingemann,H.-D., 1967: Theorie des Rechtsradikalismus in westlichen Industriegesellschaften. Hamburger Jahrbuch für Wirtschafts- und Gesellschaftspolitik 12: 11-29.

Schumann, S., 1984: Rechtsautoritäre "politische" Einstellungen und verschiedene Persönlichkeitsmerkmale ihrer Vertreter. Forschungsbericht 84.01. München: Hochschule der Bundeswehr - Fachbereich Pädagogik.

Schumann, S., 1986: Politische Einstellungen und Persönlichkeit: Ein Bericht über empirische Forschungsergebnisse. Empirische und methodologische Beiträge zur Sozialwissenschaft 1. Frankfurt/Main: Lang.

Schumann, S., 1990: Wahlverhalten und Persönlichkeit. Studien zur Sozialwissenschaft 93. Opladen: Westdeutscher.

Schwagerl, H.J., 1993: Rechtsextremes Denken: Merkmale und Methoden. Frankfurt/Main: Fischer.

SINUS-Institut, 1981: 5 Millionen Deutsche: "Wir sollten wieder einen Führer haben...": Die SINUS-Studie über rechtsextremistische Einstellungen bei den Deutschen. Reinbek: Rowohlt.

Steinmetz, G., 1994: Die (un-)moralische Ökonomie rechtsextremer Gewalt im Übergang zum Postfordismus. Das Argument 36 Nr. 1=203: 23-40.

Stöss, R., 1989: Die extreme Rechte in der Bundesrepublik: Entwicklung - Ursachen - Gegenmaßnahmen. Opladen: Westdeutscher.

Stöss, R., 1993: Rechtsextremismus in Berlin 1990. Berliner Arbeitshefte und Berichte zur sozialwissenschaftlichen Forschung 80. Berlin: Freie Universität - Zentralinstitut für sozialwissenschaftliche Forschung.

Ueltzhöffer, J., 1993: Rechtsextreme Parteien. S. 566-570 in: D. Nohlen (Red.): Wörterbuch Staat und Politik. 2. Aufl. München: Piper.

Veen, H.-J./Lepszy, N./Mnich, P., 1991: Die Republikaner-Partei zu Beginn der 90er Jahre: Programm, Propaganda, Organisation, Wähler- und Sympathisantenstrukturen. Interne Studien 14/1991, St. Augustin: Forschungsinstitut der Konrad-Adenauer-Stiftung.

Welsch, W., 1995: Vernunft: Die zeitgenössische Vernunftkritik und das Konzept der transversalen Vernunft. Frankfurt/Main: Suhrkamp.

Wenzel, H., 1995: Gibt es ein postmodernes Selbst? Neuere Theorien und Diagnosen der Identität in fortgeschrittenen Gesellschaften. Berliner Journal für Soziologie 5: 113-131.

Westle, B./Niedermayer, O., 1992: Contemporary Right-Wing Extremism in West Germany: "The Republicans" and Their Electorate. European Journal of Political Research 22: 83-100.

Ziehe, T., 1975: Pubertät und Narzißmus: Sind Jugendliche entpolitisiert? Frankfurt/Main: Europäische Verlagsanstalt.

---

Fotnoter

1. Tusen tack till Charlotte Tornbjer och Erik Tängerstad för genomgång genom manuskriptet.

2. Detta behandlas utförligt i Götz 1997.

3. Deprivation är känslan, att man har det allt sämre eller förlorar fotfästet i ekonomiskt eller socialt hänseende.

4. Begreppet 'anomi' brukar översättas med 'normlöshet'. För en mer ingående diskussion se Joachim Israel (1971: 164-182, 277-282).

5. En sociodemografisk faktor som åtminstone i beteenderelaterade studier har visat sig äga viss relevans är kvinnors lägre benägenhet till högerextremism. Eftersom kvinnor övervägande anses som förlorare i den aktuella moderniseringsfasen (t.ex. Beck 1986: 166-169) motsäger dessa resultat moderniseringsförlorar-tesen.

6. Berkeley-gruppens berömda F-skala är med sina politiskt laddade auktoritets-items inte att betrakta som ett instrument som primärt mäter personlighetsstrukturer - vilket var upphovsmännens avsikt - utan kan mycket väl ses som ett förhållandevis direkt mått på fascism (jfr Adorno et al 1950: 226f.) Altemeyer som använder sig av liknande items talar av det skälet direkt om "right-wing authoritarianism" (1988: 22f.). Oesterreich har med sin auktoritetsskala presenterat ett mätinstrument som snarare motsvarar ett rent personlighetsorienterat ideal (1993: 83).

7. Signifikansnivåerna visas här och i de följande tabellerna enligt SPSS-konventionerna. ** anger en signifikansnivå som ligger högre än .001, * högre än .01.

8. Argumentet är inte entydigt. Jag vill här understryka att det särskilt i anomi-konceptet finns gemensamma punkter mellan teorier om modernisering och reflexiv modernisering som relativerar och visar på mjukare övergångar mellan de båda. I syfte att förtydliga står de här i ett motsatsförhållande till varandra. Detta arbete syftar til syvende og sist inte till att falsifiera den ena teorin och bevisa den andra utan till att identifiera relevanta förklaringsfaktorer för högerextrema attityder och att formulera en tolkningsram som tar hänsyn till de empiriska resultaten på bästa möjliga sätt. Målet är alltså att förskjuta, inte att växla perspektiv.
Av platsskäl avstods här från återgivandet av anomi-skalan.

9. ASKO-skalan, som återges i bilaga 2 i den form som här använts, är ett mätinstrument med reliabilitet och validitet. De båda items som uppvisade den minst skarpa skillnaden och den högsta icke-svarsfrekvensen hos Schumann utelämnades. Ytterligare två items uteslöts eftersom de enligt Schumanns kriterium uppvisade en alltför extrem svarsfördelning med mindre än 20 % för det ena svarsalternativet (1990: 65).

10. Som översta femtedel definierades 19,2 % (n=74) av de tillfrågade som fick mer än 88 poäng på 22-item-skalan HID. Därmed omfattar OFF precis de tillfrågade som i det summerade genomsnittet inte uttalade sig negativt till punkterna på högerextremismskalan. Med tanke på det kan medlemmarna i OFF-gruppen sägas vara de som i bredare bemärkelse utgör den högerextrema attitydpotentialen. I Östberlin räknas 14 % till denna potential, i Västberlin 25 %. Annorlunda formulerat: Knappt 2/3 av OFF:arna lever i Västberlin och 1/3 i Öst. Förhållandet män/kvinnor ligger också på två mot en. OFF består till 27 % av manliga och till 8 % av kvinnliga östberlinare, till 37 % av manliga och till 28 % av kvinnliga västberlinare. I väljarbarometern angav 34 % av OFF:arna CDU, 14 % angav SPD respektive Republikaner, 5 % övriga, 1 % Bündnis 90, PDS respektive AL/Grüne, 0 % angav FDP; 30 % gav ingen uppgift.
UFF-gruppen har en helt annan sammansättning än OFF-gruppen: manliga och kvinnliga östberlinare, manliga och kvinnliga västberlinare utgör här vardera en fjärdedel.