Direkt zum InhaltDirekt zur SucheDirekt zur Navigation
▼ Zielgruppen ▼

Humboldt-Universität zu Berlin - Sprach- und literaturwissenschaftliche Fakultät - Nordeuropa-Institut

Projekt Gemenskaper: Arbetshäfte 1a
Den kulturella konstruktionen av gemenskaper i moderniseringsprocesser: Sverige och Tyskland i jämförelse.


Förord

"Den kulturella konstruktionen av gemenskaper i moderniseringsprocesser: Sverige och Tyskland i jämförelse" är titeln på ett forskningsprojekt som sedan 1996 finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, i en första omgång för två år. Detta häfte innehåller den aktualiserade och reviderade text som inlämnades med ansökan 1995. Den beskriver syften och planer för genomförandet av projektet. En tysk och en engelsk version finns dessutom av denna text.
Den ursprungliga svenskspråkiga ansökningstexten byggde på arbeten av de senare projektmedarbetarna. För översättning av bidragen på tyska och för slut-redaktion hade Bo Stråth huvudansvaret. De svenska och engelska reviderade versionerna utgår från en revision av den ursprungliga texten som först gjordes på tyska med översättning av Claudia Beindorf, Ursula Geisler och Heike Igel och slutredaktion av Stephan Michael Schröder. För (åter)översättning till svenska har Bo Stråth svarat.

Berlin och Florens i april 1997


Innehåll

Målsättning 7
Perspektiv och problemställning
 1. Bakgrund 9
 2. Teoretisk antaganden 10
 3. Stat och samhälle 13
 4. Gemenskap och samhälle 14
 5. Symboler som konstruktion och representation 15
 6. Kulturvetenskap och samhällsvetenskap 18
Delprojekt 21
Forskningsorganisation 37
Referenser 39

Målsättning

Sverige och Tyskland har under det senaste århundradet utvecklat många likheter vad gäller kultur, politik och ekonomi. Sverige och Tyskland är båda del i en germansk språk- och symbolvärld med synbara paralleller i samhällsorganisationen som följd.
Dessa likheter har i stor utsträckning skymts av de uppenbara skillnader som utvecklingen under mellankrigstiden så tydligt framhävde. Under vissa perioder har i kultur- och samhällsvetenskaplig forskning och i samhällsdebatt likheterna betonats, under andra skillnaderna. Under efterkrigstiden kom den svenska modellen ej sällan att ses som den tyska katastrofens antipod. En tidigare svensk kulturell, politisk och ekonomisk orientering mot Tyskland ersattes efter 1945 av en anglo-amerikansk dito under distansering till det tyska.
Samtidigt började bilden av en svensk modell som eftersträvansvärt föredöme och vision gradvis att utvecklas i Tyskland, inte utan politisk kontrovers, utan snarare som ett instrument härför. Det växande omvärldsintresset i sin tur inkorporerades i svensk självförståelse. Känslan av utvaldhet och upplevelsen av Sverige som ett modelland förstärktes.
Den överordnade fråga som forskningsprogrammet handlar om är hur konstruktionen av gemenskap och självförståelse skett med språk och symboler och under avgränsning i "vi"-"de"-kategorier i olika historiska situationer i Sverige (Norden) och Tyskland. Konstruktionen av gemenskap har i sin tur bildat viktiga utgångspunkter för politiskt handlande och politiska och ekonomiska institutioner på t ex arbetsmarknaden, ja, för samhällsorganisationen i stort.
Programdeltagarna representerar inte bara två olika länder och två olika universitet utan också olika discipliner med olika vetenskapstraditioner. Detta märks tydligt i synen på symbolbegreppet, som är konstitutivt för gemenskapsbildning. Två principiella synsätt finns företrädda i den vetenskapliga debatten: symbolen som konstruktion och symbolen som representation. Båda synsätten finns företrädda bland deltagarna, vilket skall ses som en styrka. En målsättning är nämligen att teoretiskt problematisera och överskrida dikotomin konstruktion-representation. Nedan under rubriken Perspektiv och problemformuleringar motiveras varför detta vore en teoretisk landvinning.
Genom en systematisk kulturvetenskaplig jämförelse av svenska (nordiska) och tyska moderniseringsmönster och samhällsorganisatoriska lösningar under de gångna två hundra åren skall ökad förståelse vinnas för hur i grunden likartade problem kan leda till mycket olika lösningar. Empiriska landvinningar skall kombineras med teoretisk och metodisk innovation i synen på modernisering genom ett perspektiv som i analysen utgår från språk- och symbolvärld, från kultur som en arena för produktion av sammanhang. Inte minst en jämförelse av de diskursivt konstruerade identitetsskapande storheterna folk och nation skulle ur ett jämförande kulturvetenskapligt analysperspektiv öppna nya förståelsehorisonter.1
Andra fruktbara frågor handlar om hur bilden av det svenska genom kontrastverkande självspegling inkorporerats i tyska moderniseringssyner och vice versa. Ökad förståelse skall vinnas för hur visioner av det svenska (nordiska) utvecklats under byggande av samhällsgemenskap och identitet i tysk debatt och vice versa. Därvid skall uppmärksammas hur i sådana processer av heterostereotypisering intresset för andra kulturer under konstruktion av gemenskap och självförståelse sker under debatt och kontrovers. Samtidigt påverkas den kultur som är föremål för visionerna genom att omvärldsintresset inte bara noteras utan också inkorporeras och transformerar självförståelsen.

Målet för forskningsprogrammet kan sammanfattas i tre punkter:

  • På ett mer övergripande plan skall bidrag lämnas till frågan om moderna samhällens styrbarhet. Historisk metod kombineras med kulturvetenskaplig teoribildning på ett sådant sätt att det tvärvetenskapliga angreppssättet åstadkommes i problemformuleringarna snarare än såsom så ofta enbart i forskningsorganisationen som sådan.
  • Vidare är målsättningen att göra forskningsresultaten inte bara inomvetenskapligt utan också populärvetenskapligt fortlöpande tillgängliga. Detta mål synes desto viktigare som ju forskningen handlar om identitet och självförståelse och därvid bör kunna lämna omedelbara bidrag till dagens samhällsdebatt.
  • Ett tredje mål är förtätade forskarkontakter med tyska (och nordiska) miljöer för att utarbeta alternativa referenspunkter till de i dag så dominerande anglo-amerikanska samt att öka den internationella forskarrörligheten.

Perspektiv och problemställning

1. Bakgrund

1990-talets första hälft har ur svensk synpunkt inneburit att frågan om relationen till tyska utvecklingsmönster blivit aktuellare än någonsin under den gångna femtioårsperioden. Under de fem-sex åren sedan Sovjetväldets sammanbrott, vilket vissa observatörer såg som historiens slut, har den östeuropeiska ekonomiska och politiska krisen spritt sig till de västliga demokratierna. Frågor om moderna samhällens styrbarhet och politikernas förmåga att leverera lösningar på allt svårare samhällsproblem har lett till kritiska synpunkter på nationalstatens möjligheter samtidigt som nationen som identitet och nationalismen som ideologi blivit allt starkare. Den svenska Europadebatten har i det avseendet många paralleller till den tyska.
I sökandet efter historisk kontinuitet för förståelse av dagens situation känns en jämförelse mellan svenska och tyska utvecklingsmönster mer meningsfull än på länge. En jämförelse som problematiserar och historiskt jämför begrepp som stat, samhälle, nation och folk och därvid beaktar såväl likheter som skillnader skulle tillhandahålla nya intellektuella verktyg för en diskussion på temat hot och möjligheter i framtidens Europa.
Hittillsvarande intellektuella verktyg har i stor utsträckning utgått från en anglo-amerikansk normalväg mot modernisering byggd på industriell tillverkning och ekonomisk tillväxt. Denna anglo-amerikanska standard har i dagens transnationella och postindustriella värld givit allt mindre orientering.
Såväl likheterna som skillnaderna mellan Sverige och Tyskland, såväl hoten som möjligheterna för samhällsutvecklingen framträder tydligt i en historisk svensk-tysk jämförelse av tidigare tider av krisupplevelse, särskilt 1890- och 1930-talen. Jämförelsen kan göras ännu mer intressant och fördjupad genom att vidgas till övriga nordiska länder. Avsikten är att göra detta genom en nätverksanknytning av projektet till några nordiska forskningsmiljöer med liknande infallsvinklar.
Viktiga frågor i ett sådant nordiskt-tyskt perspektiv utgår från det faktum att de nordiska ländernas demokratisering och modernisering i stort sett kan ses som en integrativ rörelse underifrån (folkrörelserna), medan stötriktningen i Tyskland initierades mer von oben.2

Här finns dock viktiga skillnader att beakta mellan de nordiska länderna (och inom Tyskland mellan olika regioner), t ex betydelsen av självständighetskamp och språkstrid i Norge och Finland eller grundtvigianismen i Danmark jämfört med med mer puritanska folkrörelser i Norge och Sverige. Andra frågor handlar om vilken roll den nordiska ideologin ("nordismen") spelat och om i vad mån man kan tala om en specifik nordisk samhällsmodell. Finns en särskild nordisk variant av protestantism, ej bara i förhållande till katolicism utan också i förhållande till tysk (preussisk) protestantism? Hur nära varandra stod egentligen nordisk och tysk romantik? Vad utmärker det svenska i förhållande till det nordiska? Vad utmärker det nordiska i förhållande till det tyska?

2. Teoretisk antaganden

Till grund för forskningsprogrammet ligger ett teoretiskt perspektiv som utgår från att makten över språk och symboler, såsom den kommer till uttryck i institutioner (d v s ett samhälles normordning och regelverk med tillhörande organisatoriska uttryck) och politisk kultur, är viktig i varje samhällsorganisation. I kampen om hur samhällsproblemen skall definieras och lösas etableras tolkningsföreträden och intellektuella hegemonier. Ramarna sätts för vilka problem som kan ställas och vilka som förträngs. Med begrepp, symboler och metaforer skapas identitet och gemenskap, likaväl som avgränsning och konflikt, samt tolkningsramar för samhällsdebatten.
Moderniseringen av västerländska industrisamhällen de gångna två hundra åren kan ses som en sammanfattning av ett antal delprocesser såsom industrialisering och teknologisk utveckling, byråkratisering, professionalisering och demokratisering. Dessa delprocesser löper ofta i olika tidsrytmer, vilket utlöser spänningar emellan dem. Spänningarna upplevs som problem. Perioder av särskilt stor problemanhopning upplevs som kriser. Då eroderas eller kollapsar etablerade sanningar. Försöken att skapa nya begrepp och tolkningsramar eller ge nytt innehåll åt gamla intensifieras.3
I sådana krisfaser kan mycket likartat organiserade samhällen komma att söka lösningar i mycket olika riktningar. Inom varje samhälle kan en helt ny orienteringskurs komma att tas ut, varvid utvecklingen kan ledas in på helt nya vägar. Weber talade i sin bekanta järnvägsmetafor om Weichensteller, växelkarlar, som ledde in utvecklingen på nya spår. Därvid spelade nya visioner, Weltbilder, en betydande roll för att orientera handlandet.
Krisfaser med synnerlig problemanhopning i Norden och Tyskland har varit 1890-talet, 1930-talet och perioden från 1970-talet.4 Avsikten är att inom forskningsprogrammets ram i ett par av delprojekten närmare belysa dessa krisfaser i Sverige (Norden) och Tyskland i ett systematiskt jämförande perspektiv. Dessa i historisk och politologisk forskning empiriskt fastställda krisfaser bildar utgångspunkten för en kulturvetenskapligt orienterad tvärvetenskaplig (historia, politologi, litteraturvetenskap, semiologi, socialantropologi) närmare prövning och precisering. De är därvid närmast att se som heuristiska antaganden, vilka återstår att fylla med konkret empiriskt innehåll. En intressant fråga är t ex i vad mån krisfaserna återspeglas i skönlitteraturen.
Avsikten med dessa krisfaser som heuristisk utgångspunkt är att undvika att teckna en svart-vit bild av en katastrofal tysk utveckling och en svensk/nordisk success story, där utvecklingen legat mer eller mindre förprogrammerad i specifika samhällsförutsättningar. I stället är vi ute efter att teckna historien som en öppen process, där framtiden i varje samhälle alltid till betydande del är oviss. I stället för en förutbestämd svart-vit bild vill vi utgå från den bekanta bilden från perceptionspsykologin, där man antingen ser en gammal gumma eller en vacker dam, beroende på betraktarens val. Vi vill undersöka hur nära varandra de nordiska och tyska samhällsorganisationerna och symbolvärldarna egentligen varit, hur trots likheterna utvecklingarna letts in på mycket olika vägar, samt i vad mån i likheterna också funnits frön till olikhet.
Vi vill därmed problematisera den tyska samhällshistoriska forskning och Sonderwegdebatt som sett 1933 förprogrammerat i 1870-talets feodala samhällsstrukturer.5 Vi vill i ett jämförande perspektiv inte söka förklara de olika utvecklingarna med socioekonomiska s k "objektiva" faktorer såsom feodala strukturers dominans i Tyskland i motsats till egalitära bondestrukturer i Sverige/Norden, där utvecklingarna varit mer eller mindre givna från början. Snarare än orsaksförklaringar i egentlig naturvetenskaplig mening blir ambitionen att studera konsekvenser.
Forskningsprogrammet har ambitionen att teoretiskt utveckla det språkligt-kulturella perspektiv som med den s k linguistic turn kommit allt mer i fokus i den samhällsvetenskapliga teoridebatten. Särskilt vill vi söka lösa upp hårda dikotomier som stat-samhälle, struktur-aktör, objekt-subjekt eller kontinuitet-diskontinuitet genom ny begreppsutveckling. Snarare än statiska samhällen vill vi därvid studera samhällen i konstant omvandling, snarare än sociala formationer vill vi studera samhälleliga transformationer.
Grunden för det här skisserade teoretiska perspektivet tillämpat på en skandinavisk-tysk jämförande analys har lagts i det av Riksbankens Jubileumsfond finansierade CONDIS-projektet vid Göteborgs Universitet.6

3. Stat och samhälle

Begreppen stat och samhälleär utmärkta exempel på hur letandet efter nya gemenskaper ständigt pågår och att etablerade gemenskaper är i ständig omvandling.
Till mitten av 1700-talet använde sig alla politiska tänkare i Europa av begreppet societas civilis för att beskriva en politisk gemenskap, som skapade ett tvingande regelverk för sina medlemmar i syfte att garantera inre fred. Begreppet civilt samhälle ingick i en gammal europeisk tradition som från 1700-talet kan härledas bakåt över moder naturrätt och Ciceros tanke på ett societas civilis till de klassiska politiska filosoferna, särskilt Aristoteles, som talade om ett samhälle, polis, som i sig innesluter och behärskar alla andra samhällen. Efter 1750 började detta oomtvistade begrepp användas lösligare.7 Det blev bräckligt och mångtydigt och föremål för intensiv diskussion och kontrovers. Under seklet 1750&173;1850 förblev civilt samhälle ett nyckelbegrepp. Men redan omkring 1800 började civilt eller borgerligt samhälle och stat att ses som två olika storheter. I begreppet societas civilis hade de varit sammankopplade. Den inre uppluckringen av det klassiska begreppet började i Storbritannien och Frankrike. Samtidigt som begreppet associerade till en konstitutionell centralstat som stod över sina undersåtar började man i samhällsdiskursen att tala om vikten av skydd mot autoritära tendenser i denna stat. Utvecklingen av oberoende sammanslutningar på frivillig basis inom det civila samhället betonades.
I en andra fas användes begreppet allt mer för att betona, att dessa oberoende sammanslutningar rättmätigt kunde försvara sig mot staten. Begreppet stat hade nu börjat utsöndras ur begreppet civilt samhälle. Stat och samhälle stod i en motsatsställning till varandra.
I fas tre började det civila samhället upplevas som alltför anarkistiskt. Nödvändigheten av regler och samhällelig integration genom legal, administrativ och politisk kontroll betonades. Intressant nog var det i Tyskland som den här glidningen började. En höjdpunkt var Lorenz von Steins försvarstal för ett av staten behärskat samhälle.
I en fjärde fas under 1800-talet, där Alexis de Tocqueville spelade en framträdande roll, avtog den tyska diskursens vitalitet till förmån för den brittiska och franska. Åter fördes fruktan till torgs att det civila samhället skulle kvävas av nya former av regulativ statsmakt. Man sökte efter formeln som förenade representativt styre och samhällelig frihet.
Detta sökande pågår fortfarande. Något begrepp som varaktigt förenar stat och samhälle under en hatt har inte funnits sedan 1700-talet trots att de båda hör samman som medaljens fram- och baksida eller antikens Janusansikte. Närmast ett sådant förhållande torde den svenska modellens glanstid under 1960-talet komma, då ju begrepp som "det starka samhället" antydde en symbios mellan stat och samhälle. Men varaktigheten var kort.
Stat och samhälle uttryckte olika egenskaper i en tänkt gemenskap. De egenskaper som eftersträvas tycks vara de som i varje given situation betonas minst och som man därför saknar, i en pendling fram och tillbaka, i en ständig jakt efter bättre gemenskaper, där det man inte har blir målet för nya visioner. Begreppen förutsätter varandra symbiotisk och snarare än att stå i motsatsställning till varandra synes de fungera interaktivt som medaljens fram- och baksida.
Ett annat begreppspar som delvis kan ses som synonymt till samhälle-stat är frihet och jämlikhet. Dessa begrepp föddes i den franska revolutionen och var tänkta som en enhet, men snart nog gled de isär. I praktisk politik har än det ena, än det andra betonats, vilket inte minst övergången till en nyliberal diskurs under 1980-talet visar, även om man sökt hålla ihop begreppen retoriskt.

4. Gemenskap och samhälle

När begreppet gemenskap togs i bruk i Paris- och Romfördragen 1951 respektive 1957 var det för att uttrycka en viljeinriktning mot en organisatorisk enhet som gick utöver det nationalstatsbegrepp som korrumperats under andra världskriget. Liksom med begreppsparen stat-samhälle och frihet-jämlikhet har gemenskap ofta setts som ett alternativ till samhälle. Dikotomin går tillbaka till Tönnies, som var klart påverkad av distinktionen mellan kultur och civilisation när han myntade tesen om en arkaisk gemenskap som på upplysningens grund övergick i ett rationellt samhälle på ett högre utvecklingsstadium. Gemenskapen var ett medvetande, samhället en ordningsprincip. Exemplet med EU liksom nazisternas lansering i Weimarrepubliken av begreppet och de svenska socialdemokraternas folkhemsgemenskap visar dock att gemenskap-samhälle inte kan ses i ett dikotomiskt linjärt utvecklingssammanhang. Det handlar snarare om en ständig scenförvandling mellan Janusansiktets båda sidor för att motverka moderniseringens alienation.
Samhälleär så sett inte en övegripande ordning utan mångfaldigt framställda enanden, som i sig emellertid också kan innehålla kvarstående konflikter. Dessa enanden är av mycket olika räckvidd, varaktighet och substans. För att uppnå sådana enanden räcker inte existerande eller nyskapade regler utan det fordras också "socialt arbete" för att tolka situationer och att anpassa tolkningarna till varandra. Enandet kan inte härledas ur de deltagandes sociala positioner i sig eller ur en viss typ av konflikt utan det handlar om en mångfald av kriterier för hur situationer tolkas. Enandet är en ständigt pågående social verksamhet som fordrar en ständig konstruktion av gemenskap, varvid personer och föremål som inte av naturen eller självklart är lika och likvärdiga görs lika.8
En av begränsningarna med många moderniseringssyner är deras korrelation mellan modernisering och nationå ena sidan och deras betoning av diskontinuiteter i moderniseringen å den andra. I nationsbegreppet ligger en betoning av kontinuitet. Urskiljandet av olika faser i moderniseringen betonar diskontinuiteter. Detta leder till svårigheter att komma till rätta med innehållet i nationalism och till det problematiska antagandet att nationalistiska anspråk på kontinuitet enbart måste förlita sig till begrepp som "fiktion" och "konstruktion".

5. Symboler som konstruktion och representation

I sina synsätt står Ernst Cassirer och Tartusemiotikerna i motsatsställning på ett närmast idealtypiskt sätt. Medan Cassirer betonar symbolisk konstruktion talar semiotikerna i Tartu om representation. Forskningsprogrammet avser inte att välja mellan ett perspektiv som betonar konstruktion och diskontinuitet och ett som betonar representation och kontinuitet. I stället vill vi bryta dem mot varandra för att kunna gå utöver dikotomin mellan dem och finna just sammanflätningen av kontinuiteter och diskontinuteter.
Ernst Cassirers semiotiskt grundade uppfattning av "verkligheten" ser denna som en ensemble av symbolformer. Verkligheten konstrueras med symboler. En av de viktigaste produkterna av denna konstruktion är kulturen, som så sett blir ett begrepp som å ena sidan på grund av sin omfattning riskerar att närma sig gränsen till det analytiskt meningslösa, men å andra sidan indikerar en analytisk potential genom sitt spänningsförhållande till det Tartu-semiotiska perspektiv som betonar kontinuiteter och strukturella diktat.9 De historiska semiotikerna i Tartu ser kultur som ett icke-ärvt eller -ärftligt minne (uninherited memory) inom ett samhälle uttryckt genom en symbolisk och representativ ordning. Därmed utgör de ett korrektiv till talrika studier av samhället som ett kontinuerligt flöde.10 Förändringar motverkas av vanor, riter och invanda tänkesätt.11
En av Tartusemiotikernas metodologiska strategier bygger på antagandet att kultur är ett system av tecken som kan studeras i sina funktionella växelverkningar. Problemet med detta analytiska angreppssättet är att rekonstruktionen av intellektuella hegemonier sker som en konstant rörelse mellan olika kulturella &039;texter&039; (litteratur, konst, politiska pamfletter, sociala riter, vardagspraxis) i letandet efter deras minsta gemensamma nämnare. Men även om det semiotiska angreppssättet söker kontinuiteter och strukturella diktat snarare än diskontinuiteter finns en insikt att nationella traditioner inte är några enkla och okomplicerade förvaringsplatser för gemensamma symboler, till vilka hela befolkningen har ett och samma förhållande. Snarare är traditionerna platser för motsättningar och strid om mening och definitioner. Det icke-ärftliga minnet presenteras genom mystifiering som ett arv, kring vilket en ständig arvstvist pågår. Även om den roll som tillmäts det förflutna ingalunda är konstans är det kollektiva minnet ett bålverk mot kaos på åtminstone två sätt:

  1. Genom en komplex urvals- och tolkningsprocess i minnesbildningen (inbegripet mystifiering) upprätthålls samhällelig identitet och motverkas upplösning.
  2. Det kollektiva minnet är laddat med moraliska imperativer som reglerar skyldigheter och rättigheter samt uppfattningar om vad som är rätt och riktigt.

Konstruktion, som måste hållas isär från konspiration, måste alltid förmedlas. Medier konstruerar eller återger/representerar. En precisering av deras verkningssätt måste gå utöver rigida dikotomier som konstruktion och representation. Därvid är symbolerna aldrig statiska eller entydiga. Symboler skapar verkligheter samtidigt som de beskriver verkligheter. Det är alltid fråga om ett växelspel mellan nyskapande och detta nyskapandes anknytning till djupare värdemönster. Symbolerna förändrar därvid betydelse med inkorporering. En nationalsång eller arbetarsång får t ex trots att text och musik är oförändrade en annan betydelse när den väl blivit national- eller arbetarsång.
Det finns även anledning att ta fasta på det durkheimska deskriptiva angreppssättet som understryker process snarare än struktur och sedvanor snarare än institutioner. Forskningsprogrammets fokus på gemenskap och gemensamma konstruktioner och representationer kommer att fordra prövning av några antropologiska begrepp lanserade av Mary Dougls och Victor Turner.12 Särskilt intressanta i detta avseende är begrepp som rit, liminality, gemenskap, struktur, karneval, local knowledge, purity och pollution.
Det durkheimska perspektivet på kulturen som känslornas makt kan ses som ett korrektiv till den i samhällsvetenskaperna så dominerande upplysningstraditionen, vilken betonar förnuftets makt med Marx och Parsons som ledande företrädare ehuru inbördes mycket olika. Ur denna senare tradition följer en betoning på struktur och institutioner i samhällsanalysen. Vi vill konfontera denna syn med det förra perspektivet, där kulturen främst är en konservativ kraft som binder människor vid ett traditionsladdat förflutet och normativa förpliktelser.
Konfrontera innebär uttryckligen bryta mot, relatera till, och skall inte ses som ett alternativ. I själva brytningen kopplas samhälle till kultur och där bör också sammanflätningen mellan kontinuiteter och diskontinuiteter kunna urskiljas teoretiskt och empiriskt.

6. Kulturvetenskap och samhällsvetenskap

Centralt för hela forskningsprogrammet står begreppet kulturvetenskap. Det är över hundra år gammalt inom tyskt språkrum, Det uppstod genom avhistorisering och revision av det antihegelianska begreppet kulturhistoria. Kulturvetenskap fick sin begreppsliga prägel främst genom en nykantiansk idéströmning som i vetenskapssystematiserande syfte hellre talade om Kultur- än Geisteswissenschaft sedan begreppet Geistes genom psykologins segertåg blivit tvetydigt. Under 1970-talet upplevde begreppet kulturvetenskap en renässans i Förbundsrepubliken Tyskland, särskilt inom xenodiscipliner som skandinavistik, där det antydde ett inomvetenskapligt intresse att i statusvinnande syfte förädla begreppet Landeskunde. Kulturvetenskap som uttryck för nyorientering antydde emellertid också att det litteraturvetenskapliga textbegreppets avgränsning till semiotiken i ökande grad löstes upp. I DDR betecknade däremot kulturvetenskap ett ämne som hade kraftig slagsida mot statlig kulturförvaltning och kulturproduktion.
Parallellt med denna olikartade utformning av begreppet kulturvetenskap i väst och i öst propagerades inomvetenskapligt från mitten av 1980-talet för kulturvetenskap som ett vetenskapssystematiskt begrepp, där humaniora och samhällsvetenskaper omvandlades till kulturvetenskap för att tjäna som underlag för reflektion över en som alltmer problematisk upplevd modernisering och teknologisk utveckling. Bakgrunden var de allt större svårigheterna att i samhällsvetenskaperna finna politisk handlingsorientering. Lanseringen av kulturvetenskapsbegreppet under 1980-talet kan ses som uttryck för krisupplevelser inom samhällsvetenskaperna som ett följdfenomen till stigande politiska legitimitets- och styrbarhets-problem.
Dessa olika konceptualiseringar av kulturvetenskap har diskuterats intensivt under forskningsprogrammets förberedelsefas. Flera arbetsmöten har hållits. I mars 1995 hölls en större konferens med titeln Kulturwissenschaft &173; zum Fachverständnis der Skandinavistik i Petzow utanför Berlin.13 Under tre dagar diskuterades livligt innebörd av och möjligheter med begreppet kulturvetenskap. Som förberedelse till konferensen hade en kommenterad bibliografi utarbetats, vilken mötte stort intresse då den är den första i sitt slag.14
Under konferensen och i därpå följande diskussioner utkristalliserades en konception av kulturvetenskap som utgångspunkt för forskningsprogrammet, men som det under programmets löptid återstår att förfina och eventuellt revidera. Kultur såsom den grundläggande kategorin i konstruktionen av gemenskaper kan inte enbart ses som ett kulturellt fenomen manifesterat i symboler. Kultur är mycket mer programmet (i betydelsen mjukvara) för att framställa kulturella fenomen, en modell för förhållning. Samtidigt är kultur på en annan nivå en process för att observera och värdera dessa fenomen. Kultur är en urvalsprocess för reduktion av komplexitet. Reduktionen av komplexitet är oundgänglig för skapande av tolkningsramar och gemenskap.
Det stod under diskussionerna klart att ett visst spänningsförhållande råder mellan kultur och modernisering, kontinuitet och diskontinuitet samt symbolisk konstruktion respektive representation. Trots att det spänningsfyllda förhållandet mellan kultur och modernisering är komplext och motsägelsefyllt, ej minst genom en förvirrande såväl konkurrens som överlappning mellan olika normativa delordningar, antyds gemenskapsmöjligheter som överskrider och motverkar allienationstendenserna i moderniseringsprocessen.
Samtidigt visar historien på riskerna med ett ideologiserat gemenskapsladdat kulturbegrepp. Den lösning forskningsprogrammet vill utveckla går i riktning mot en moderniseringsforskning, där den historiska och semiotiska analysen av konstruktionen av gemenskap kombineras med en samhällsvetenskaplig analys av samhälle och samhällsorganisation. Den ömsesidiga kopplingen av gemenskap till samhälle syftar till en ideologisk urladdning av kulturbegreppet och till att göra det till en vetenskaplig analyskategori, där den dynamiska och allt annat än friktionsfria enheten mellan konstruerad gemenskap och samhälle i moderniseringsprocessen kan begripliggöras utan att analysen tar formen av kryptopolitik.15
Förhoppningen är att med dessa steg avhjälpa bristen på operativa och operationaliserbara preciseringar av begreppet kulturvetenskap. Vad som hittills skisserats kan emellertid inte vara annat än tentativt och preliminärt och måste som nämnts ses som utgångspunkter för forskningsprogrammet att inom programramen närmare undersökas för att sedan i preciserad form bilda underlag för teoretisk och metodologisk innovation.

Delprojekt

Inom detta teoretiska perspektiv avser vi att systematiskt jämförande undersöka ett stort antal sakområden. Följande delprojekt (i kronologisk ordning) skall bearbetas:

1) Alexandra Bänsch: "Den &039;protestantiska&039; romantiken i Skandinavien: heuristisk modell för analys av specifika tendenser i den skandinaviska romantiken":
I romantiken (vidare)utvecklades de ännu gängse föreställningarna om nation och individ. Grunden för det romantiska diktandet och tänkandet var därvid att bestämma poesins respektive religionens roll, vilka ju också skall preciseras inom forskningsprogrammet. Upplysningsidealet lycksalighet betraktades som otillräckligt för att åstadkomma (social) harmoni. Man ersatte det med salighetsprincipen för att bilda en högre grad av enhet mellan ändlighet och oändlighet, individ och samhälle.
Trots alla obestridliga inbördes skillnader mellan de skandinaviska länderna är det iögonenfallande, att romantiken i Skandinavien orienterade förhållandet mellan religion och poesi delvis annorlunda än i Tyskland, varvid den "ärkeprotestantiska" skandinaviska traditionen förefaller betydelsefull. I den tyska (tidig)romantiken sattes förtroendet lika elitärt som esoteriskt till det spekulativt-intuitiva och språkligt konstnärliga unika i form av diktarens person, som genom sin poesi förlöste mänskligheten och magiskt lät det ändliga övergå i det oändliga. Detta synes som en överstegring av den katolska lärans tes om människan som medskapare av den gudomliga ordningen.Typiskt för tendensen i den skandinaviska romantiken är i stället ett exoteriskt program, som uppvisar överlappningar till den lutherska protestantismen. Poesin upphöjs inte över religionen, utan syftar till att hjälpa varje enskild läsare till ett personligt och självständigt förhållande till Gud. Genom läsarens bättring tycks också en förbättring inom en överskådlig tidsrymd av den sociala verkligheten möjlig. Den protestantiska romantiken i Skandinavien förblev politiskt pragmatisk och inriktade sig till skillnad från den tyska romantiken inte på att åstadkomma ett jordiskt paradis i en aldrig uppnåbar framtid.
Den allmänna förmågan att uppleva det gudomliga var central i denna utformning av den skandinaviska romantiken och avvek från den tyska vad gäller estetisk strategi. Detta har i sin tur medfört att man inte uppmärksammat det säregna i den skandinaviska romantiken, utan denna har traditionellt studerats i ljuset av den inflytelserika tyska romantiken. Analysen avser med exempel från danska, norska och svenska författare att visa, att romantiska texter i Skandinavien till skillnad från Tyskland inte ville predika något nytt evangelium, utan endast ville låta läsaren förstå den panteistiska bok som naturen och historien utgjorde och som var lika tillgänglig som Luthers heliga skrift. Med Oehlenschläger, Wergeland och Almqvist som exempel blir det tydligt hur skandinavisk och tysk språk- och symbolvärld skilde sig åt när avgränsningen av nationella identiteter var på modet. I Skandinavien ledde föreställningen om folket som en läsande skara överskridande alla ståndsgränser till en realidealismen, som hämtade kraft ur det historiskt förflutna och det vardagliga nuet för att konstituera nationell och social gemenskap. Att det inom den skandinaviska romantiken inte var fråga om något randfenomen skall visas genom en undersökning av symboler och motiv (blomman, ön m fl), som de nyss nämnda författarna delar med andra skandinaviska författare, men som aldrig i den formen eller över huvud taget förekom i den tyska romantiken.

2) Ursula Geisler: "Sveriges och Tysklands nationalsånger i kulturvetenskaplig jämförelse":
Detta delprojekt utgår från antagandet, att den gemenskapskonstituerande karaktären hos de svenska och tyska nationalsångerna kan spåras kultur- och tvärvetenskapligt. En inskränkning till t ex den politiska funktionen utan hänsynstagande till musikestetiska eller pedagogiska aspekter beaktar inte den kulturella komplexitet genom vilken nationalsångerna får sin betydelse. En länderövergripande jämförelse ger sig bl a ur det faktum, att genom nationalsemantiska överensstämmelser och beroenden nationalsångerna är ett alleuropeiskt och övernationellt fenomen. Frågan om anpassning, tolkning och transformation av de svenska och tyska nationalsångerna inordnar sig sedan franska revolutionen i det tematiska komplexet nationell konstituering, som med avseende på Västeuropas nationalmusikaliska symbolik kan betraktas som initialbidrag. Den därur uppkomna tanken på en specifik nationalhymn &173; i tillägg till de kända kungssångerna &173; fick allt större betydelse i samband med den under 1800-talet intensifierade självbetraktelse- och avgränsningssemantiken kring nationsbegreppet, också i Sverige och Tyskland mot århundradets slut. Den konkreta omsättningen i form av en i respektive land speciell, officiell sång, avsedd som uttryck för befolkningens och nationsidéns enhet, åtföljdes i båda länderna av musik- och textestetiska debatter, som vad avser tyngdpunkt uppvisar flera gemensamma drag. Hit hör såväl jämförbart sångurval &173; företrädesvis s k folkvisor &173; för respektive nationell framtid och deras inordning i musikpedagogiska planer som frågor om det musikaliskt "sköna" och den "riktiga" texten. Också genom den gradvisa omvandlingen av möjligheterna att offentligt uppföra musik (gemenskapsmusik i form av körarrangemang, manskörer, allsång) låter sig gemensamma konstituerande element fastställas, vilka delvis kan återföras till direkta tysk-svenska musikkontakter.
Forskningsuppgiften förstår nationalhymnerna som en form av ritualiserade nationella sånger, vars konceptuella bas tycks ligga i antagandet, att musiken är predestinerad för konstituering av gemenskaper. Därför står frågan om de musikpedagogiska, -estetiska och -rättsliga konsekvenserna som följt därur i Sverige och Tyskland i undersökningens centrum.

3) Nina Witoszek: "Kollektivt minne och nationell identitet: Sverige, Tyskland och Italien":
Större delen av nyare forskning om "identitetspolitik" har en tyngdpunkt på föreställningar och berättelser som ledsagar och artikulerar processer av modernisering och nationsbyggande. Mindre uppmärksamhet har ägnats kriterierna för gemensamt urval av mäktiga berättelser och visioner, deras utveckling och förvandling över tid och villkoren för deras varaktighet och/eller överlevnad. Synen på kultur i detta delprojekt är en utveckling av idéer hos semiotiker i Tartuskolan, vilka definierar kultur som "ett samhälles icke ärftliga minne uttryckt som ett system av symboler och normer". Huvuduppgiften är att jämföra tre europeiska moderniseringsbanor genom studier av memer, lockande och engagerande enheter av ett socialt minne, vilka bevarar och förmedlar gemensam identitet eller gemensam kris över tid. Memerna innefattar retorik och praktiker som bygger upp kulturella kosmologier eller världsbilder vilka, en gång väl uppbyggda, på gott eller ont blir de "hem" i vilka vi resonerar och handlar, platser som begränsar utan att bestämma våra specifika slutsatser eller handlingar. De är "karismatiska" föreställningar och historier, som organiserar gemenskapens förflutna samtidigt som de tillhandahåller intellektuella redskap för att konceptualisera och svara på nya erfarenheter. Ehuru de inte determinerar det gemensamma ödet möjliggör de det. Vem än deras författare är (gemenskapen, "skolor", individer) kopierar de sig själva över generationer och inom olika kulturella texter, metoder och genrer, sålunda skapande en illussion av en "historia som upprepar sig". (Det är i själva verket memerna som upprepar sig, inte de historiska händelserna.)
Sverige, Italien och Tyskland erbjuder tre intressanta &173; och kontrastrika &173; fall av memiskt svar på moderniseringen. Sverige har varit relativt oantastat av "dödande memer" av det slag som härjade Tyskland eller som desintegrerar Italien. Även om Sverige och Tyskland har ett gemensamt kulturellt arv är det icke desto mindre så att de mobiliserar vitt skilda mytologier och skilda sätt att hantera socioekonomisk sönderslitning eller kollaps när de konfronteras därmed. Deras kontrastrika sätt att tackla den mönsterbildande trettiotalskrisen &173; av och till bortsett ifrån i jämförande studier &173; är endast ett exempel på denna avvikelse. Lika fängslande och förbryllande är deras särskilda sätt att definiera &173; och närma sig &173; deras samtida kris.
Vilka mytologier har iscensatt "en vild ekologisk teater" i ett land, en "komisk opera" i ett annat och en eskapistisk socialdemokrati i ett tredje? Är det bara de respektive sociopolitiska strukturerna och ekonomiska predikamenten som motiverar dessa olika semiotiska-ideologiska scenarier? Eller finns det något i dessa tre länders memiska historier som har jämnat vägen för olika kollektiva svar (våld, anpassning, eskapism) på kollaps och trauman? Slutligen, vilka berättelser, riter, rollfigurer och ikoner fungerar i dag som symboliska ordbärare av nationell identitet i de här tre länderna? Vilken är deras förbindelse till de föreställningar och praktiker som mobiliserades under trettiotalskrisen? Hur giltig är Fernandez-Armestos ståndpunkt att

kommunismen och fascismen har avvisats som utrotade dinosaurer, men de kommer att komma tillbaka, klösande varandra på gatorna, likt återupplivade gengångare från Jurassic Park. De galaktiska museivakterna kommer att klassificera andra världskriget som den första ronden i en lång återkommande serie av sammanstötningar mellan rivaliserande "slutlösningar".16

Det här är frågor som kan översättas till ett större problemkomplex: vad kommer man ihåg, vad glöms och varför? Vad gör vissa memer mer långlivade än andra? Hur kan en mem generera rivaliserande meningar och alternativa världsbilder? Och vem har kontrollen över dessa memer?
Det "memiska angreppssättet" i denna delstudie omfattar ett gränsland mellan samhällsvetenskap, psykologi och idéhistoria. Identifieringen av nationellt signifikanta memer medför granskning och jämförelse av många heterogena texter (såsom religiösa ceremonier, konst, litteratur, politiskt uppträdande, familjevanor) över en historisk period. Inbyggt i denna procedur är ett holistiskt perspektiv på kulturen, en upptäckt inte av isolerade fenomen utan av olika kulturella praktiker i deras funktionella växelverkan. Motsvarande metod är ett historiskt tvärtextuellt letande efter systematiska förbindelser mellan olika områden

4) Erik Tängerstad: "Nationsbyggande och filmproduktion"
Att vi vid födelsen inte tillhör någon speciell nationalitet, utan att den nationella identiteten istället är något vi tillskansar oss under livets gång, utgör delprojektets utgångspunkt. Hur går det då till att skapa sig och att upprätthålla en nationell identitet? Hur går själva identifieringen till? Det är detta problemkomplex som ligger till grund för studien. Grundantagandet är tanken att identiteter är skapade genom mänsklig verksamhet under historiens lopp. Ingen naturlig eller ideal identitet är given oss av någon slags makt utom eller bortom historien, utan varje form av mänsklig identitet och identifikation är historiskt konstituerad. Inte heller är det så att en identitet skapas genom något slags konkret ingrepp av någon enskilt skapande person, utan identiteten är resultatet av en kollektiv mänsklig produktionsprocess över tid.
Den överordnade fråga från vilken delprojektet tar avstamp är den hur svensk respektive tysk identitet uppstått och upprätthållits, samt i vilken utsträckning dessa identiteter utvecklats beroende av varandra. Det som inom den allmänna projektramen närmare bestämt skall studeras är hur bilden av den egna historien framställts. Då identiteten utvecklats över tid, blir reflekterandet över den egna historien ett centralt inslag i processen att ständiga utforma och upprätthålla densamma. Förhållandet till och föreställningen om den egna historien utgör ett centralt moment i varje identitetsbildning. På tvärs mot ovan gjorda antaganden, utgår man i identitetsbildningsprocessen oftast från antagandet att den egna identiteten är given oss av någon slags naturlig, ideal och utomhistorisk kraft. Föreställningen om den egna identitetens ursprung är därför av central betydelse. Ursprunget kommer då att utgöra den mytiska händelse då den egna identiteten uppstod och trädde in i historien. Ur ett sådant mytiskt perspektiv blir det i den ständigt pågående identitetsbildningsprocessen centralt att försöka gå motströms tidsförloppet och igenom historien försöka nå tillbaka till detta mytiska ursprung. Därigenom blir förhållandet till historien av största betydelse för upprättandet och vidmakthållandet av en identitet.
Under andra halvan av 1800-talet försökte starka krafter i Europas mer eller mindre nybildade eller rekonsoliderade nationalstater att göra historien till nationella projekt, vilka skulle utgöra legitimeringsgrund åt dessa moderna nationalstater. Sedan denna tid har det även funnits internationella motkrafter som eftersträvat en global marknad och upprättandet av kommersiellt gångbara, moderna identitetsbildningar. I moderniseringsprocessen bryts ständigt dessa nationellt och internationellt inriktade identiteter med varandra.
Genom en närstudie av kommersiellt inriktade stumfilmer från tjugotalet inom den genrer som kallas "historisk realism" eller "kostymfilm", skall dessa identiteternas brytningsprocesser inom en överordnad moderniseringsprocess undersökas. Den intressanta brytningen består här i hur den internationellt och kommersiellt inriktade filmindustrin försökte såväl skapa nationella identiteter, som exploatera dem på transnationella marknader. Filmindustrin i såväl Sverige som i Tyskland under denna tidsperiod var livaktig och exportberoende vilket till stor del berodde på att stumfilmen var okänslig för språkförbistring och översättningsproblematik. Samtidigt var denna industri kommersiellt baserad och statligt oberoende, men transnationell genom flera internationella kommersiella kopplingar. Inom ramen för denna internationalistiskt inriktade filmindustri producerades filmer som försökte exploatera den nationella identiteten som tema. Analysen av hur denna exploatering utfördes i Sverige respektive Tyskland skall relateras till frågan om hur den svenska respektive den tyska identiteten konstruerades och upprätthölls under 1920-talet. Det tiotal filmer inom denna genrer som producerades i Sverige respektive Tyskland under denna tidsepok kommer att studeras ur tre aspekter: en analys av de produktionsförhållanden under vilka filmerna producerades, en innehållsanalys av filmerna, samt en receptionsanalys av hur filmerna mottogs under sin samtid. Undersökningen strävar därigenom efter att skapa en utökad kännedom om skapandet och upprätthållandet av identiteterna svensk och tysk.

5) Stephan Michael Schröder: "Litteraturen och stumfilmen 1895&173;1930. Interferensen mellan två samhälls- och teckensystem"
Konfronterad med filmen som ett prototypiskt uttryck för det moderna måste litteraturen från början av 1900-talet överväga sin ställning och funktion som samhällelig meningsproducent. Det konstnärliga medium som varit centralt i 1700- och 1800-talens "borgerliga offentlighet" ställdes mot ett nytt medium, som uppträdde än som konkurrent, än som komplement, än som synergent, d v s "medarbetare", men som i vart fall snart nog gjorde litteraturens dittillsvarande primat som meningsskapare äran stridig.
Överlappningen mellan litteratur och film från 1896 till 1930 skall undersökas, alltså perioden mellan den första filmföreställningen i Skandinavien och ljudfilmens genombrott. Överlappning, "interferens", skrivande för filmformat, hänför sig uttryckligen inte bara till ett gammalt mediums anpassning till ett nytt, den litterära intelligentians hållning till film o s v, utan bestämmer institutionerna "litteratur" och "film" som socialt system och teckensystem. Frågan lyder vilka bidrag dessa system tillhandahöll för den samhälleliga produktionen av sammanhang och mening under uppbyggandet av ett massamhälle, och hur dessa bidrag förändrades under år av ömsesidig påverkan.
En sådan undersökning måste samtidigt ge upphov till reflexion över skandinavistikens ämnesmässiga förutsättningar, då den litteraturvetenskapliga tyngdpunkten just i en xenovetenskap som skandinavistik alltjämt är "Gutenberggalaxen". Ett mål är därför också att innehållsmässigt och metodiskt utveckla en modell för kulturvetenskap, som ställer den historiskt orienterade analysen av kulturella delsystems funktion i relation till helheten i centrum, i relation till samhällssystemets hela meningsförråd.

6) Norbert Götz: "Instrumentalisering och kommunikation: Konstruktionen av nationalsocialistisk Volksgemeinschaft och ett svenskt folkhem genom arbetspolitik":
Inom ramen för ett doktorsavhandlingsarbete analyseras två olika samhällsprojekt, vilka båda syftade till samma sak: att skapa och konsolidera nationell gemenskap. I Tyskland och Sverige propagerades ursprungligen föreställningen om en Volksgemeinschaft eller ett folkhem från konservativt håll. Målet var att ta udden av klasskampsparoller och essensen var utopin om ett konsensuellt och klasslöst samhälle. Under 1920-talet övertogs och manifesterades diskursivt denna tanke av nazisterna i Tyskland och av socialdemokraterna i Sverige. Under 1930-talet omsattes tanken av dessa båda partier i praktisk politik. I konceptualiseringen och implementeringen av dessa båda versioner av idén om nationell gemenskap uttrycks fundamentala skillnader.
Undersökningens referensram är teorier om nationalism och modernisering, varvid dessa båda kategorier inte som vanligt förstås som irrationell nationalism och rationell modernisering. Mycket mer förstås nationalism och modernisering som med varandra förenliga och i princip dialektiskt verkande. Grundantagandet är att närvaron eller frånvaron av två olika förnuftsformer är karaktäristiskt för specifika projekt inom nationsbildning och modernitet. Det handlar om instrumentellt förnuft byggande på prestationsprincipen å den ena sidan, humanistiskt förnuft byggande på solidaritetsprincipen å den andra.
I detta perspektiv kan de tyska nationalsocialisternas folkgemenskap, som ledde till ett industrialiserat kollektivt massmördande och slutligen självförintelse, förstås som ett anomiskt, laglöst projekt med element av rent instrumentellt förnuft. De svenska socialdemokraternas folkhem, som till slut mynnade ut i en modellartad välfärdsstat, kan däremot betraktas som en jämförelsevis framgångsrik förening mellan instrumentellt och humanistiskt förnuft.
Ur detta antagandet härleds hypotesen, att den nationalsocialistiska folkgemenskapen uteslutande byggdes på prestationsprincipen. I det socialdemokratiska folkhemmet förenades däremot prestations- med solidaritetsprincipen.
Hur mer precis dessa principer diskuteras och omsätts analytiskt blir föremål för en diskurs- och policyanalys. Noggrannare belyst blir för det första socialpolitiken, som är central för formering och integration av gemenskaper på nationell nivå. Tyngdpunkten ligger här på frågor om socialförsäkringar och arbetsmarknad. Den andra dimension för att studera gemenskapsbildningen är avgränsning, distinktion. För detta syfte undersöks jämförande befolknings- och raspolitiken i de båda länderna.
Undersökningens mål är att nå en bättre förståelse för alternativa moderniteter. Den teknologiska begränsningen av modernitet kan leda till Max Webers "järnbur" och i sista hand till löpande bandmord. När däremot det modernas tekniska möjligheter utnyttjas i humanismens anda kan bättre världar uppstå. För att uppnå detta är det viktigt att vara medveten om farorna med en ensidig rent industriell modernitet, som inte är inpassad i de demokratiska franska och amerikanska revolutionernas humanistiska ram.

7) Bernd Henningsen: "Europas Norden. Den kulturella konstruktionen av nationella identiteter":
Det senaste årtiondets politiska demokratiseringsvåg, som träffade inte bara länderna i det före detta östblocket utan också andra regioner i världen, och som samtidigt följdes av en renationalisering av de olika samhällena, tangerade också Norden i den meningen att efter de nationellt och politiskt uppskakande EG-omröstningarna i Danmark och Norge 1972 man med 1989 åter kom till en punkt som gjorde den politiska och nationella självförståelsediskussionen upphetsad. De Europacentrerade motsättningarna under 1960- och 1970-talen har sedan dess överlappats av "autostereotypa" frågor om Nordens kulturella och politiska läge. Det centrala politiska temat är också i Norden den politiska och nationella identiteten. Hur mycket identitetsbegreppet som sådant än kan ifrågasättas kommer man inte ifrån att den offentliga diskursens förhärskande terminologi bestämmer språk och begrepp.17
Framväxten av ett skandinaviskt civilsamhälle med historiska rötter i 1700- och 1800-talen uppmärksammades som en alternativ politisk realitet under 1900-talets europeiska inbördeskrig och förankrades i medvetandet hos de människor som levde där, men spelade bara en biroll i de andras autostereotypiska diskurs. Om den utomskandinaviska modelldebatten hade sitt ursprung i tanken på föredömligt socialt utformade liberala samhällen, så förekommer dessa samhällen nu mer i reformdiskussionerna om en välfärdsstat som blivit alltför dyr.
Identifieringen med det "danska", "svenska", "norska" eller "finska" är idag oskiljaktigt förenat med Europas nyordning, med skapandet av en stor inre europeisk marknad och utmaningen att av ekonomiska skäl tvingas att ansluta sig till denna inre marknad. Särskilt medier och intellektuella känner sig hotade av denna europeisering och upplever att respektive nationella identitet sätts ifråga.
För Norge och Danmark är identitetssökandet oskiljbart förenat med årtalet 1972. Danmarks EG-anslutning och Norges beslut att stanna utanför har på inget sätt avslutat reflexionsprocessen, men de irrationella dragen har försvunnit ur den offentliga debatten och kommer först sedan 1992 med anslutningen till EU åter till ytan. Finland intar tids- och innehållsmässigt en särroll i det att en offentlig politisk reflexion om den finska identitäten inte tilläts eller i vart fall var svår att omsätta så länge den monolitiska Sovjetunionen var den utslagsgivande inrikespolitiska faktorn och också hade massiv inverkan på inrikespolitiken. Först med implosionen av supermakten i öster, slutet på öst-västmotsättningen och uppkomsten av nya republiker i Östersjöregionen utbryter också i Finland den offentliga diskursen om mening. Det svenska utforskandet av mentalitet och identitet hade en snarast nationell ram, då frågan om nationell identitet var förenad med massinvandringen särskilt från Sydeuropa och Asien under välfärdsstatens blomstertid. Början på det nya identitets- och mentalitetssökandet sammanföll med en inre samhällskonfrontation betingad av dessa icke-svenskar.
Sökandet är också ett tecken på den pågående omvandlingen av den nordiska socialdemokratiska välfärdsmodellen. Därmed finns ett ytterligare motiv för denna delstudie, ty det är i dag inte längre självklart &173; som det ännu under 1970-talet var &173; att Europas högutvecklade servicesamhällen kommer att moderniseras efter det skandinaviska mönstret, att Europa s a s kommer att försvenskas. De statligt finansierade och organiserade sociala prestationssystemen orienterar sig snarare mot en modell av kontinentaleuropeiskt, tyskt typsnitt, vilken tidigare ansetts representera ett passerat historiskt stadium. Skandinavien blir mer europiskt.
Identitetsdiskursen innehåller ett meningsfullt och pragmatiskt vetenskapsprogram. Det innefattar den materiella såväl som den immateriella kulturen. Frågorna om politik är därvid precis lika viktiga som de om konst och litteratur. Symbolernas, metaforernas och ornamentens återkomst, delvis också det tidiga 1800-talets språk, nödvändiggör en dekodifiering i syfte att förståelsen för och bearbetningen av dessa symboler skall förhindra en upprepning av deras politiska innehåll. Blicken "utifrån" kan därvid ha sin särskilda lockelse. Kanske uppstår därur också en blick "inåt".
Begreppet "konstruktion" är såväl teoretiskt som metodiskt central i detta delprojekt. Därvid måste skiljas mellan utom- och inomskandinaviska perspektiv: vilket Norden uppfann/konstruerade kontinentaleuropéerna om "de andra" från Tacitus till Rosenberg? Vilket Nordenbegrepp tillskrev sig skandinavierna själva från Rudbeck till nygrundtvigianerna? Folkhem, jantelag, folklighet, sisu och andra centrala begrepp i de skandinaviska samhällena kommer att diskuteras ur perspektivet konstruktion av mening och nationell/nordisk sammanhållning.

8) Claudia Beindorf: "Gemenskap och samhälle &173; hembygdsfilm och landsbygdsfilm under 1930- och 1950-talen":
Hembygdsfilmer motsvarande våra nutida föreställningar om genren har det funnits sedan uppfinningen av filmen. Innehållsmässiga, delvis också dramaturgiska paralleller finns till måleriet vid sekelskiftet 1900, till allmoge- och hembygdslitteraturen (som uppstod inte minst i avgränsning till naturalismen), till sagorna, farserna och folkvisorna. Språket gjorde det med ljudfilmen möjligt att verbalisera konflikterna, i Tyskland i synnerhet i bondkomikens och den halvdokumentära fjällfilmens (Arnold Fanck med lärjungar) tradition, i Sverige i de stora filmeponas tradition. Därmed kunde handlingen drivas framåt och utan explicit eller särskilt avancerad filmteknik kunde lantliga scener med huvudsakligen bönder i huvudrollerna isceneras. Folkdräkter, sedvänjor och särskilda lantliga fritidssysselsättningar som krogslagsmål, folkfestdans och fjällvandringar dekorerar tablån och uppvärderar handlingen i sina allra enklaste former. Sceneriet har oftast en något arkaisk och nutidsfrämmande prägel. Hembygdsfilmen kännetecknas genom sin typologisering av de handlingsbärande personerna och andra figurer. Deras personligheter återspeglas i fysionomi, kroppsbyggnad och hållning samt i sättet att klä sig och röra sig. Bygemenskapen utövar påtryckningar på huvudpersonerna, eftersom dessa genom dåligt inflytande, d v s från städerna och de intellektuella, riskerar att komma på avvägar. I motsats till nästan alltid förekommande trolösa bifugerer eller till stereotypt uppträdande främlingar lyckas återintegrationen av huvudpersonerna i bygemenskapen nästan genomgående. Dessa strukturer bär omisskännliga drag av en förmodern samhällsordning, där alienation från arbete eller orienteringsbrist på grund av förlorade kontakter till omvärlden antingen inte alls förekommer eller också finns där som en utveckling, som kan undvikas just genom tradition, med i städerna "deformerade" och förblindade personer som typexempel. Medan framställningen av stad-landproblematiken eller frågan om att vara bildad eller jordnära skildras mycket likartat i tysk och svensk hembygdsfilm återstår att undersöka varför sexualiteten i positiv mening, som något som följer med kärlek, i svensk film alls finns med, men i tysk däremot alltid bara finns där i fördömliga former som äktenskapsbrott eller förförelse.
Hembygdsfilmerna mottogs mycket olika i Tyskland och Sverige. Den i Tyskland överstegrade uppvärderingen av hembygdsbegreppet (Heimat) kan möjligen förklaras av en tysk ansträngning att genom nostalgiskt ljus skapa distans till historien, vilket måste sättas i samband med den just överståndna nationalsocialismen, medan i Sverige landsbygdsfilmerna tolkades som vittne om en obruten tradition och närhet till det naturliga urtillståndet. Den tyska Heimatfilmpubliken, som till stor del utgjordes av fördrivna från Sudettyskland, Pommern och Ostpreussen, motsvarades i Sverige av en publik, som till följd av intensifierad industrialisering och ett i stigande grad mekaniserat jordbruk dragit in i städerna och där såg sig konfronterad med en rotlöshet som upplevdes som identitetshotande. En närmare blick på de sålunda skisserade samhälleliga såväl som filmimmanenta strukturerna förefaller därför meningsfyllt.

9) David Randolph: "Always Coca-Cola? Globalisering, amerikanisering och den kulturella konstruktionen av marknadskultur i USA, Sverige och Tyskland":
Coca-Cola är känt som ett ovanligt lyckosamt exempel på globalisering. Denna framgång reser emellertid frågan om hur och varför det blivit så framgångsrikt. Dessutom är Coca-Cola intressant som exempel på den amerikanska kulturens expansion under efterkrigstiden, en expansion som man verkligen kan kalla amerikanisering. Bolagets framgångar har nått sådana proportioner, att för många människor över hela världen Coca-Cola är synonymt med amerikansk kultur.
Samtidigt anpassades denna våg av amerikanisering till nationella gemenskaper. Den tydliga upplösningen av distinktionen mellan begreppen amerikansk och global, och mellan globala marknader och nationella gemenskaper, väcker frågan om globaliseringens natur, och inom ramen för globaliseringsprocessen, frågan om hur nationell gemenskap konstrueras. Med dessa breda och övergripande frågor som undersökningsram kommer konstruktionen av marknadskultur inom Coca-Cola i USA, Sverige och Tyskland att studeras.
Coca-Colakulturen utvecklades ursprungligen i den specifika kulturella och religiösa miljö som den amerikanska Södern bildade med dess sociala minne av Sydstaternas förlust I inbördeskriget. Det finns en spänning mellan globala marknadsanspråk och denna företagskultur med denna lokala historiska utgångspunkt. I detta avseende har studien en likartad problemställning som Erik Tängerstads delprojekt om konstruktionen av nationell identitet i Sverige och Tyskland under 1920-talet genom stumfilmen (se ovan). I slutet av andra världskriget med dess dramatiska förändring av USA:s roll i världen tillsammans med framväxten av multinationella företag undergick också Coca-Cola omvälvande förändringar med initieringen av sin globaliseringsstrategi.
Initieringen av en globaliseringsstrategi hos Coca-Cola förde bolaget från att ha varit en regional dryckesproducent till dess nuvarande position som ett av världens största och mäktigaste företag. Under denna process utlöste bolagets globaliseringsstrategi den första extensiva och långsiktiga kontakten och konfrontationen med nationella identitetsbetingade reaktioner på amerikaniseringen. Från ett sådant perspektiv måste man sålunda fråga sig hur Coca-Cola-kulturen förändrades och/eller modifierades när den intog svenska och tyska marknader. En undersökning av receptionen av Coca-Cola-kulturen kommer att göras inom studien.
I detta avseende finns som nämnts paralleller till Erik Tängerstads delstudie. Skillnaden är att här frågan om konstruktion av nationell identitet inte problematiseras på samma sätt som i Tängerstads studie. I stället för brytningen mellan nationella identiteter och internationella marknadsstrategier är fokus här mer på konvergens och anpassning, på hur det amerikanska/globala "nationaliseras".
Fokus ligger emellertid inte bara på mottagandet av Coca-Cola-kulturen utan också på motstånd mot den. När element från olika kulturer möts anpassas och modifieras de. En viktig fråga blir både vilka värden och meningar som konstruktionen av Coca-Cola-kulturen i Sverige och Tyskland i jämförelse med USA inte representerade och hur Coca-Cola-symbolen blev en del av svensk och tysk kultur.
Studiens fokus blir på bolagets kommersiella strategi i USA, Sverige och Tyskland. Därvid framträder inte bara hur företaget önskat avbilda sig själv, utan också bekymmer och konflikter som uppstårtt och till vilka man sökt förhålla sig i försäljningen av sin produkt. Med utgångspunkt i annonser skall studeras vilka symboler och vilket språk som använts. Andra frågor handlar om vad Coca-Cola sponsrat i Sverige och Tyskland. Vilken sorts myt och secret formula skapades i de olika nationella miljöerna?

10) Bo Stråth:"Den gemenskapsalstrande diskursen kring arbete":
Arbete torde vara ett av de allra viktigaste gemenskapsalstrande elementen i såväl Sverige som Tyskland. Synen på arbete har efter andra världskriget formats i såväl paternalistiskt företagsorienterad som socialdemokratiskt egalitärt orienterad optik. Normerna för den samhälleliga etiken kring arbetet har utvecklats under problemlösning i processer av sociala konflikter och letande efter kompromisser med aktivt deltagande från både företagar- och arbetarsidan. Hur den närmare blandformen kom att se ut som ett resultat av kraftmätningen mellan dessa båda och andra kraftkällor, och hur den historiskt vuxit fram återstår att jämförande undersöka.
När såväl Sverige som Tyskland under 1950-talet orienterade sig mot tanken på full sysselsättning som ett "naturtillstånd", möjligt att uppnå genom en uppsättning av samhällsvetenskapligt och nationalekonomiskt bestämda tekniker, stod begreppet arbete i centrum. Arbete var mål ("full sysselsättning"), när trettiotalet konstruerades som en historisk epok, där massarbetslöshet uppträtt för sista gången. Men arbete var också medel för att åstadkomma "det goda samhället", vars vision växte sig starkare i takt med att skuggan av världskriget mattades. "Soziale Marktwirtschaft" och "blandekonomi" blev under den överordnade kategorin arbete/full sysselsättning identitetsskapande begrepp i Tyskland respektive Sverige med många likartade drag, men också avgörande skillnader vad gäller tyngdpunkten i en tänkt förbindelse mellan samhälle och marknad. I den delade tanken på nationella ödesgemenskaper uppbyggda kring arbete ("full sysselsättning") och vetenskapligt legitimerade tekniker fanns olika meningar både om hur arbetet genererades och hur dess frukter skulle fördelas. Meningsskillnaderna löstes genom förhandlingar i korporativistiska strukturer.
Denna gemenskapskonstruktion utsattes i slutet av 1960-talet för kraftiga påfrestningar från två håll. 1. Tillväxtekonomin som troddes garanterad genom tillämpningen av nationalekonomiska teorier planade ut när vad som förstörts under andra världskriget inte som så ofta hävdats återuppbyggts, men väl nybyggts. Kampen om världsmarknader hårdnade och eroderade utifrån de nationella ödesgemenskaperna kring sysselsättningen. Denna process skulle senare komma att sammanfattas under begreppet globalisering. (Sambanden är mycket mer komplexa än så och handlar bl a också om ekologisk och teknologisk utveckling, men avsikten är inte att studera dessa samband här, utan att utgå från tillväxtsamhällets plötsliga problem). 2. Radikaliseringen av samhällsdebatten med 1968 som symbolladdat år eroderade de nationella ödesgemenskaperna genom kritik inifrån.
Resultatet blev att de korporativistiska förhandlingsmodellerna kom i gungning och identifieringen med den fattiga ("tredje") världen ökade. Tanken förstärktes på en global ekonomisk fördelning som gick bortom såväl föreställningen om en nationell ödesgemenskap som globala frihandelsteorier.
I försök att motverka sönderfallet av den gemenskapsalstrande förhandlingsordningen lanserades begreppet medarbetare/Mitarbeiter. Hur detta skedde i ett jämförande perspektiv mellan Sverige och Tyskland är i mycket outforskat. Ett jämförande perspektiv blir särskilt intressant mot bakgrund av det faktum att språk som engelska och franska inte utvecklade motsvarande begrepp. Betingelserna för denna svensk-tyska särart skall diskuteras.
Ramen för medarbetardiskursen var fortfarande tanken på arbete som samhällsorganisationens grundval. I takt med att medarbetarbegreppet stärkte sin position permanentades emellertid den massarbetslöshet som framträdde öppet i Tyskland några år in på 1970-talet, trotsande den samhällsgrundval som byggts på tanken om full sysselsättning, och som i Sverige under begreppet förtidspensioner doldes till in på 1990-talet.
Med massarbetslösheten som alltmer stående inslag förlorade full sysselsättning och arbete sin meningsskapande roll. I stället hamnade begreppet arbetslöshet på den politiska dagordningen tillsammans med de läkande begreppen flexibilitet och marknad. Hur denna diskursiva transformation återverkade på gemenskapsbildningen i de två samhällena är en av detta delprojekts huvudfrågor.
De diskursiva analyserna skall ske i ett jämförande perspektiv och utgå från parlamentariska debatter och utredningar samt de centrala arbetsmarknadsorganisationernas protokoll, debattinlägg och verksamhetesberättelser.

11) Heike Graf: "Den svenska TV-gemenskapen: TV:ns institutionalisering och dess påverkan på vardagskulturen":
30 år efter TV:ns intåg i det svenska samhället hör TV-apparaten till livets nödvändigheter och får t ex inte tas i beslag vid betalningsoförmåga. TV har som knappast något annat kommunikationsmedium förändrat sättet på vilket man blir varse världen, vardagen och den samhälleliga kommunikationen. Man skall inte förstå TV som ett neutralt medium, som enbart överför, sprider och fördelar information, utan som ett socialt teckensystem, som följande sina interna strukturer erbjuder verklighetsutkast och inbjuder till nyttjande. Det faktum att den ofta kunde stå i bakgrunden under årtionden visar dess enorma struktureringsförmåga. Medial närvaro fick till sist samma status som kroppslig närvaro.
Delprojektets huvudfråga lyder: hur och med vilka aktörer infördes under 1950-talet TV i Sverige och vilka bidrag gav och ger det som socialt teckensystem i det svenska samhällets modernisering? Undersökningen koncentreras sig på 1950- och 1960-talen, då just en historisk beskrivning av ursprunget till de nya kommunikationsformerna kan ge konturerna till omvälvningarna i vardagskulturen.
TV-apparatens intåg i de svenska hushållen skedde i jämförelse med europeisk standard18 sent, först i september 1956. Förtjänsten av de första TV-försöken tillkommer inte så mycket statlig politik som de talrika privata TV-entusiaster, som anordnade offentliga visningar och arbetade för acceptansen av detta nya medium. Samhällsdiskursen i denna fråga dominerades av det socialdemokratiska partiet, som försökte långhala beslutet om att införa TV.19 SAP hade flera skäl att fördröja TV-starten. Men med den fulla sysselsättningen gavs nya möjligheter att instrumentalisera det nya mediet i folkhemmet. TV:s intåg i de svenska vardagsrummen ställdes med en stark familjeideologisk komponent under statligt beskydd. TV som kulturbärare "i såväl samhällets som hushållens tjänst"20 skulle underlätta integrationen inom familjen, d v s fungera som ett slags kitt som motverkade upplösningstendenser, liksom svetsa samman nationen genom kulturell homogenisering. TV skulle överta den funktion som en gång fotogenlampan haft, när den samlade familjen runt bordet och bli en plats för "inre samling".21
Det svenska folket tycks ha väntat på det nya mediet, ty anmälningarna om TV-innehav växte snabbare än väntat och licenskurvan saknade motstycke i Europa.22 TV:s snabba genombrott23 hade också till följd att verksamheten tidigare än planerat finansiellt stod på egna ben och att eventuella kommersialiseringstankar som hade kunnat försvaga statens dominerande roll trängde i bakgrunden. I början av 1960-talet hade TV etablerat sig fullt ut i vardagslivet.

Forskningsorganisation

Forskningsprogrammet tänkes löpa över fyra år. För vetenskaplig projektledning ansvarar Bo Stråth, professor i samtidshistoria vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, och Bernd Henningsen, professor i skandinavistik/kulturvetenskap vid Humboldt-Universität zu Berlin.

  • Forskningsresultaten kommer att offentliggöras i åtminstone fem monografier, fem konferensrapporter och ett stort antal vetenskapliga uppsatser. Detta sker såväl i vetenskapliga tidskrifter och på förlag som i den egna skriftserien Gemenskaper. Medan uppsatserna följer och dokumenterar projektarbetets olika stadier kommer monografierna snarare att få karaktären av slutrapporter från olika delprojekt. Efter projektets avslutande kommer Bernd Henningsen och Bo Stråth sedan i en gemensamt författad monografi att presentera de viktigaste resultaten och medelst teoretisk reflexion relatera dem till de undersökta frågeställningarna kring konstruktion av gemenskap, moderna samhällens styrbarhet, politisk legitimitet och, last but not least, skillnader och likheter mellan svenska/skandinaviska och tyska mönster, kort sagt beröringspunkterna mellan representativ demokrati och populismen.
  • För att vidga synfältet och därmed jämförelseunderlaget till de andra nordiska länderna men också till andra väst- och östeuropeiska länder planeras inalles fem stora internationella konferenser med 30&173;40 deltagare. Förutom från projektets forskare kommer därvid bidrag att lämnas från forskare i ett redan etablerat nordiskt nätverk. En första förberedande konferens anordnades i september 1995 med finansiellt understöd från Riksbankens Jubileumsfond. Konferensen syftade till en problematisering av det jämförande perspektivet Skandinavien-Tyskland. Resultaten kommer att publiceras 1997 i en monografi på Universitetsforlaget i Oslo under titeln The Cultural Construction of Norden med Bo Stråth och Øystein Sørensen som utgivare. I monografin diskuteras bl a i vad mån en specifik nordisk samhällsmodell existerar, vad detta i så fall skulle innebära samt vilka skillnader och likheter samhällsstrukturer inom och utom Skandinavien uttrycker. Jämförelsen med Tyskland tillmäts därvid särskild vikt. Monografin kretsar kring frågor om betydelsen av politisk kultur, institutioner, symboler och tradition i problemlösningsprocesser. Utvecklingen av de nordiska ländernas moderniseringsmönster och samhällsstrukturer under 1800- och 1900-talen diskuteras. Projektets första "reguljära" internationella konferens ägde rum i september 1996 på Snogeholms slott utanför Lund under rubriken Contemporary Approaches to History and Society in Human and Social Sciences. En konferensrapport är under förberedande med Bo Stråth och Nina Witoszek som utgivare.
  • Konferensrapporterna är avsedda att visa framstegen i projektarbetet. De kommer genom livliga diskussioner i samband med konferensförberedelser och redigering och utgivning av rapporterna att utgöra projektets ryggrad. För att säkerställa kontinuitet och ett omfattande teoretiskt och empiriskt underlag för de interna diskussionerna kommer dock dessa rapporter inte att räcka. Genom uppdelningen i en svensk-italiensk och en tysk lokalisering erfordras fyra-fem arbetskonferenser om året, i vilka i princip projektets samtliga fasta medarbetare och från fall till fall särskilt inbjudna gäster deltar. Detta forum syftar till presentation och diskussion av preliminära forskningsresultat och arbetspapper. Därutöver har för såväl intern kommunikation som extern presentation en omfattande WorldWideWeb-sida (http://www.iue.it/RSC/Concom/Welcome.html) byggts upp.

Referenser

Beindorf, Claudia, Izabela Dahl, Stephan Michael Schröder, Kulturwissenschaft und Landeskunde. Kommentierte Auswahlbibliographien, Berlin: Humboldt-Universität, 1995 (= Kleine Schriften des Nordeuropa-Institutes; 2).

Blackbourn, David, Geoff Eley, The Pecularities of German History: Bourgeois Society and Politics in 19th Century Germany, Oxford: University Press, 1980.

Cassirer, Ernst: Philosophie der symbolischen Formen. 4 vol. Reprinted Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1994.

Douglas, Mary: Implicit Meanings. Essays in Anthropology. London: Routledge, 1993.

Elder, Charles D., Roger W. Cobb: The Political Uses of Symbols. New York: Longman, 1983.

Feldbæk, Ole (ed): Dansk Identitetshistorie. 4 vol. Kbh: Reitzel, 1991/1992.

Fernàndez-Armesto, Felipe: Millenium. London: Bantam Press, 1995.

Frühwald, Wolfgang, et al : Geisteswissenschaften heute. Eine Denkschrift. Frankfurt a.M.: Suhrkamp, 1991 (= stw; 973).

Halbwachs, Maurice: La memoire collective. Paris: Presses Universitaires de France, 1950 (= Bibliothèque de sociologie contemporaire).

Henningsen, Bernd: Die Politik des Einzelnen. Studien zur Genese der skandinavischen Ziviltheologie. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1977 (= Studien zur Theologie und Geistesgeschichte des 19. Jahrhunderts; 26).

------: Der schwedische Wohlfahrtsstaat. Baden-Baden: Nomos, 1986 (= Nordeuropäische Studien; 2).

------: "Mentalität, Identität, Nationalität. Die Skandinavier auf der Suche nach dem, was sie sind". I: Hans Schottmann (ed): Arbeiten zur Skandinavistik. 11. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Münster, 1994, 400&173;416.

------, Stephan Michael Schröder (ed): Das Ende der Humboldt-Kosmen. Konturen von Kulturwissenschaft. Baden-Baden: Nomos, 1997.

------, Bo Stråth: "Die Transformation des schwedischen Wohlfahrtsstaates. Ende des &039;Modells&039;?" I: Jahrbuch für Politik 1995, 221&173;247.

Hickethier, Knut: "&039;Fließband des Vergnügens&039; oder Ort &039;innerer Sammlung&039;?". I: Knut Hickethier (ed): Der Zauberspiegel &173; Das Fenster zur Welt. Untersuchungen zum Fernsehprogramm der fünfziger Jahre. Siegen: Gesamthochschule, 1990, 4&173;32.

Historikerstreit. Die Dokumentation der Kontroverse um die Einzigartigkeit der nationalsozialistischen Judenvernichtung. 9. ed. Piper: München, 1995 (= Serie Piper; 816).

Historisk Tidsskrift (S) 1993:2 (Schwerpunkt: "Den svenska historien").

Hölscher, Lucian: Öffentlichkeit und Geheimnis. Eine begriffsgeschichtliche Untersuchung zur Entstehung der Öffentlichkeit in der frühen Neuzeit. Stuttgart: Klett-Cotta, 1979.

Holborn, Hajo: "Der deutsche Idealismus in sozialgeschichtlicher Beleuchtung". I: Historische Zeitschrift 174 (1952), 359&173;384.

Horkheimer, Max, Theodor W. Adorno: Dialektik der Aufklärung. Philosophische Fragmente. Amsterdam: Querido, 1947.

Hutchinson, John: Modern Nationalism. London: Fontana, 1994.

Jeismann, Michael: Das Vaterland der Feinde. Studien zum nationalen Feindbegriff und Selbstverständnis in Deutschland und Frankreich 1792&173;1918. Stuttgart: Klett-Cotta, 1992 (= Sprache und Geschichte; 19).

Jensen, Thorkild Borup (ed): Danskernes identitetshistorie. Antologi til belysning af danskernes selvforståelse. Kbh: Reitzel, 1993.

Karbusicky, Vladimir: Ideologie im Lied, Lied in der Ideologie: kulturanthropologische Strukturanalysen. Köln: Gerig, 1973.

Karlsson, Svenolof (ed): En okänd själ &173; på jakt efter det nordiske. n l: Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:25).

Kocka, Jürgen (ed): Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. 3 vol. München: Deutscher Taschenbuch Verlag, 1988.

Linde-Laursen, Anders, Jan Olof Nilsson (ed): Nationella identiteter i Norden &173; ett fullbordat projekt? n l: Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:26).

Link, Jürgen, Wulf Wülfing (ed): Nationale Mythen und Symbole in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts. Strukturen und Funktionen von Konzepten nationaler Identität. Stuttgart: Klett-Cotta, 1991 (= Sprache und Geschichte; 16).

Lotman, Jurij: Universe of the Mind. A Semiotic Theory of Culture. London: Tauris & Co Ltd., 1990.

------: "The Sign Mechanism of Culture". I: Semiotica 12 (1974:4), 301&173;351.

------: Stat&039;i po tipologii kultury. Tartu[: Universität Tartu], 1970.

------, Boris A. Uspensky: The Semiotics of Russian Culture. Ann Arbour: University of Michigan, Slavic Centre, 1985.

Lundgreen-Nielsen, Flemming (ed): På sporet af dansk identitet. Kbh: Spektrum, 1992.

Marx, Leo: The Machine in the Garden. New York: Oxford University Press, 1964.

McLuhan, Marshall: Understanding Media. The Extensions of Man. New York, Mc Graw-Hill, 1965.

Østergaard, Uffe (ed): Dansk identitet?Århus: Aarhus Universitetsforlag, 1992 (= Kulturstudier; 19).

Pois, Robert: National Socialism and the Religion of Nature. London: Croom Helm, 1986.

Scharma, Simon: The Citizens. A Chronicle of the French Revolution. London: Penguin, 1989.

------: Landscape and Memory. London: Harper & Collins, 1995.

Schröder, Stephan Michael: "Arbeitskreis Kulturwissenschaft", "Auf Jagd nach Schnarks. Einleitende Bemerkungen zur (skandinavischen) Identitätsforschung". I: Walter Baumgartner, Hans Fix (ed): Arbeiten zur Skandinavistik. 12. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Wien: Fassbaender, 1996 (= Studia Medievalia Septentrionalia; 2), 467&173;470, 576&173;586.

Stråhl, Christer: Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 18801914. Lund: Gleerups/Liber, 1983 (= Bibliotheca historica Lundensis; 53).

Stråth, Bo: "Continuity and Discontinuity in Passing Front I and II. Swedish 19th Century Civil Society: Culture, Social Formations and Political Change". I: Bo Stråth (ed): Democratisation in Scandinavia in Comparison.Report from the DISCO Conference on Continuity and Discontinuity in the Scandinavian Democratisation Process in Comparison in Kungälv 27&173;28 August, 1987. Göteborg: Göteborgs Universitet 1988, 21&173;42.

------: Folkhemmet mot Europa. Stockholm: Tiden, 1993.

------: Organisation of Labour Markets. Modernity, Culture and Governance in Germany, Sweden, Britain and Japan. London: Routledge, 1996.

------ (ed): Democratisation of Scandinavia in Comparison. Gothenburg: Gothenburg University, 1988.

Tichi, Cecilia: Electronic Hearth. Creating American Television Culture. New York: Oxford University Press, 1991.

Timm, Hermann: Die heilige Revolution. Das religiöse Totalitätskonzept der Frühromantik: Schleiermacher, Novalis, Friedrich Schlegel. Frankfurt. a. M.: Syndikat, 1978.

Torstendahl, Rolf: Bureaucratism in Northwestern Europe, 1880&173;1985. Domination and Governance. London: Routledge, 1991.

Trägårdh, Lars: "Varieties of Volkish Ideology. Sweden and Germany 1848&173;1933". I: Bo Stråth (ed): Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University 1990, 25&173;54.

Turner, Victor : The Ritual Process. London: Penguin, 1974.

Viereck, Peter: Metapolitics: from the Romantics to Hitler. New York: Alfred and Knopf, 1994.

Wagner, Peter: "Die Soziologie der Genese sozialer Institutionen &173; Theoretische Perspektive der &039;neuen Sozialwissenschaften&039; in Frankreich". I: Zeitschrift für Soziologie 22 (1993:6), 464&173;476.


1. För ett exempel på hur fruktbar en sådan infallsvinkel kan vara, se Lars Trägårdh,"Varieties of Volkish Ideology. Sweden and Germany 1848&173;1933" i: Bo Stråth (ed), Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University, 1990.

2. Bo Stråth, "Continuity and Discontinuity in Passing Front I and II. Swedish 19th Century Civil Society: Culture, Social Formations and Political Change" i: Bo Stråth (ed), Democratisation in Scandinavia in Comparison. Report from the DISCO Conference on Continuity and Discontinuity in the Scandinavian Democratisation Process in Comparison in Kungälv 27-28 August, 1987. Gothenburg: Gothenburg University, 1988.

3. Mer härom i Bo Stråth, Folkhemmet mot Europa. Stockholm: Tiden 1993. kap 2.

4. För dessa faser, se Rolf Torstendahl, Bureaucratism in Northwestern Europe, 1880&173;1985. Domination and Governance. Routledge, London: Routledge, 1991. Se även Bo Stråth, Organisation of Labour Markets. Modernity, Culture and Governance in Germany, Sweden, Britain and Japan. London: Routledge, 1996. kap 1.

5. En första tysk snarast idéhistoriskt orienterad Sonderweg-debatt började åren efter andra världskriget. Holborn t ex betonade den tyska filosofins särväg under 1800-talet (Hajo Holborn, "Der deutsche Idealismus in sozialgeschichtlicher Beleuchtung" i: Historische Zeitschrift, 174 1952). En andra Sonderweg-debatten började bland historikerna kring 1970 och utgick till en början mer eller mindre implicit från en tänkt (angloamerikansk) moderniseringsstandard mot industri och demokrati, från vilken den tyska utvecklingen avvek med katastrofala följder. Debatten handlade om grundvalarna för avvikelsen. Särskilt till följd av det stora internationellt jämförande Bürgertum-projektet 1986&173;1987 vid universitetet i Bielefeld under Jürgen Kockas ledning utvecklades ett perspektiv, där varje samhällsutveckling, ej bara den tyska, är unik och utgör sin egen särväg. Någon normalväg finns knappast annat än möjligen som idealtypisk föreställning. Se Jürgen Kocka (ed), Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. Bd. 1&173;3. München: dtv, 1988. I samband med Sonderweg-debatten se ovillkorligen också Historikerstreit. Die Dokumentation der Kontroverse um die Einzigartigkeit der nationalsozialistischen Judenvernichtung. 9. uppl. München: Piper, 1995 (= Serie Piper; 816). Problemet med särvägsdebatten är inte minst att den bara är inbunden i kritik (se här det grundläggande arbetet David Blackbourn och Geoff Eley, The Peculiarities of German History: Bourgeois Society and Politics in 19th Century Germany. Oxford: University Press, 1980), medan ansatsen som paradigmatisk sådan snarast formulerades vagt.

6. Inte minst den kritiska ståndpunkten till predeterminerade betraktelsesätt på de tysk-skandinaviska utvecklingarna, där socioekonomiska strukturer gavs kausal förklaringskraft, grundlades inom CONDIS-projektet (Continuity and Discontinuity in the Democratisation of Scandinavia in Comparison), där den skandinaviska samhällsutvecklingen särskilt relaterades till den tyska. I stället fördes det språkliga-kulturella perspektivet fram för att bättre förstå utvecklingsmönstren. Se särskilt konferensrapporten Bo Stråth (ed), Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University, 1990. Jfr också den första rapporten från CONDIS-projektet, Bo Stråth (ed), Democratisation of Scandinavia in Comparison. Gothenburg: Gothenburg University, 1988, särskilt för en diskussion av begreppen integration underifrån respektive integration ovanifrån.

7. John Keane, "Despotismus und Demokratie. Über die Unterscheidung zwischen bürgerlicher Gesellschaft und Staat 1750&173;1850" i: Jürgen Kocka (ed), Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. Bd 1. München: dtv, 1988. 13&173;14.

8. Peter Wagner, "Die Soziologie der Genese sozialer Institutionen &173; Theoretische Perspektive der &039;neuen Sozialwissenschaften&039; in Frankreich" i: Zeitschrift für Soziologie 22, (1993:6).

9. Ernst Cassirer, Philosophie der symbolischen Formen. Erster Teil: die Sprache. Zweiter Teil: das mythische Denken. Dritter Teil: Phänomenologie der Erkenntnis. Omtryck. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1994.

10. Jurij Lotman, Universe of the Mind. A Semiotic Theory of Culture. London: Tauris & Co Ltd., 1990; ibid, Stat&039;i po tipologii kultury. Tartu[: Tartu University], 1970; ibid, "The Sign Mechanism of Culture" i: Semiotica 12 (1974:4); Jurij Lotman och Boris A Uspensky, The Semiotics of Russian Culture. Ann Arbour: University of Michigan, Slavic Centre, 1985.

11. Ett perspektiv på historien som understryker det kollektiva minnet är inte nytt, även om det fått förnyad aktualitet som ett korrektiv till modebegrepp som imagined eller invented community. Maurice Holboich, en elev till Durkheim, underströk i sin La memoire collective. Paris 1950 just betydelsen av det kollektiva minnet, definierat som en överenskommen version av det förflutna förmedlad genom social kommunikation. Det kollektiva minnet är ett förhandlingsinstrument som befinner sig i ständig rörelse mellan tillgängliga historiska data och aktuella sociala och politiska dagordningar.

12. Mary Douglas, "Environments at Risk" i: ibid, Implicit Meanings. Essays in Anthropology. London: Routledge, 1993; Victor Turner, The Ritual Process. London: Penguin, 1974.

13. En del av bidragen till denna konferens ingår i Bernd Henningsen och Stephan Michael Schröder (eds), Vom Ende der Humboldt-Kosmen. Konturen einer Kulturwissenschaft. Baden-Baden: Nomos, 1997.

14. Claudia Beindorf, Izabela Dahl och Stephan Michael Schröder, Kulturwissenschaft und Landeskunde. Kommentierte Auswahlbibliographien. Berlin: Humboldt-Universität, 1995 (= Kleine Schriften des Nordeuropa-Institutes; 2).

15. Wolfgang Frühwald et al, Geisteswissenschaften heute. Eine Denkschrift. Frankfurt a.M.: Suhrkamp, 1991 (= stw; 973).

16. Felipe Fernàndez-Armesto, Millenium. London: Bantam Press, 1995.

17. Några litteraturhänvisningar i urval: Anders Linde-Laursen och Jan Olof Nilsson (eds), Nationella identiteter i Norden &173; ett fullbordat projekt? Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:26); Svenolof Karlsson (ed), En okänd själ &173; på jakt efter det nordiska. Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:25), Ole Feldbæk (ed), Dansk identitetshistorie. 4 band. Kbh: Reitzel, 1991/1992; Thorkild Borup Jensen (ed), Danskernes identitetshistorie. Antologi til belysning af danskernes selvförståelse. Kbh: Reitzel, 1993; Hemming Lundgren-Nielsen (ed), På sporet af dansk identitet. Kbh: Spektrum, 1992; Uffe Østergaard (ed), Dansk identitet? Århus: Aarhus Universitetsforlag, 1992 (= Kulturstudier; 19); Bernd Henningsen, "Mentalität, Identität, Nationalität. Die Skandinavier auf der Suche nach dem, was sie sind" in: Hans Schottmann (ed), Arbeiten zur Skandinavistik. 11. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Münster: Eget förlag, 1994, 400&173;416; Stephan Michael Schröder, "Arbeitskreis Kulturwissenschaft" och "Auf Jagd nach Schnarks. Einleitende Bemerkungen zur (skandinavischen) Identitätsforschung" i Walter Baumgartner och Hans Fix (eds), Arbeiten zur Skandinavistik.12. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Wien: Fassbaender, 1996 (= Studia Medievalia Septentrionalia; 2), 467&173;470, resp 576&173;586.

18. I Tyskland (Öst och Väst) fanns sedan 1952 regelbundna TV-sändningar. Danmark började 1954.

19. På den nittonde partikongressen 1952, när de första TV-försöken redan engagerade befolkningen, omnämndes frågan inte i utkastet till kulturpolitik (frånsett i en bisats till radion) lika lite som vid den tjugonde partikongressen 1956.

20. Television i Sverige. SOU 1954:32; 64.

21. Knut Hickethier, "&039;Fließband des Vergnügens&039; oder Ort &039;innerer Sammlung&039;?" i: ibid (ed), Der Zauberspiegel &173; Das Fenster zur Welt. Untersuchungen zum Fernsehprogramm der fünfziger Jahre. Siegen: Gesamthochschule, 1990, 4&173;32.

22. Man kalkylerade 1959 med 72 000 licensbetalare. I själva verket blev det 400 000. En miljon apparater på sju miljoner invånare uppnåddes i slutet av 1960-talet. Till de första TV-familjerna hörde de med flera barn. De första åren var sändningstiden två till tre timmar per kväll. En kväll i veckan var sändningsfri som ett svar på den abrupt avtagande aktiviteten i föreningslivet. Under 1960-talet låg sändningsvolymen redan på sju timmar om dagen.

23. Genombrottet kom definitivt med TV-sändningarna från fotbolls-VM i Sverige 1958.


Webmaster