
Den kulturella konstruktionen av gemenskaper i moderniseringsprocesser: Sverige och Tyskland i jämförelse.
Förord
"Den kulturella konstruktionen av gemenskaper i moderniseringsprocesser: Sverige och Tyskland i jämförelse" är titeln på ett forskningsprojekt som sedan 1996 finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, i en första omgång för två år. Detta häfte innehåller den aktualiserade och reviderade text som inlämnades med ansökan 1995. Den beskriver syften och planer för genomförandet av projektet. En tysk och en engelsk version finns dessutom av denna text.
Den ursprungliga svenskspråkiga ansökningstexten byggde på arbeten av de senare projektmedarbetarna. För översättning av bidragen på tyska och för slut-redaktion hade Bo Stråth huvudansvaret. De svenska och engelska reviderade versionerna utgår från en revision av den ursprungliga texten som först gjordes på tyska med översättning av Claudia Beindorf, Ursula Geisler och Heike Igel och slutredaktion av Stephan Michael Schröder. För (åter)översättning till svenska har Bo Stråth svarat.
Berlin och Florens i april 1997
Innehåll
Målsättning | 7 |
Perspektiv och problemställning | |
1. Bakgrund | 9 |
2. Teoretisk antaganden | 10 |
3. Stat och samhälle | 13 |
4. Gemenskap och samhälle | 14 |
5. Symboler som konstruktion och representation | 15 |
6. Kulturvetenskap och samhällsvetenskap | 18 |
Delprojekt | 21 |
Forskningsorganisation | 37 |
Referenser | 39 |
Målsättning
Sverige och Tyskland har under det senaste århundradet utvecklat många
likheter vad gäller kultur, politik och ekonomi. Sverige och Tyskland är
båda del i en germansk språk- och symbolvärld med synbara
paralleller i samhällsorganisationen som följd.
Dessa likheter har i stor utsträckning skymts av de uppenbara skillnader som
utvecklingen under mellankrigstiden så tydligt framhävde. Under vissa
perioder har i kultur- och samhällsvetenskaplig forskning och i samhällsdebatt likheterna betonats, under andra skillnaderna. Under efterkrigstiden kom den
svenska modellen ej sällan att ses som den tyska katastrofens antipod. En tidigare
svensk kulturell, politisk och ekonomisk orientering mot Tyskland ersattes efter 1945 av
en anglo-amerikansk dito under distansering till det tyska.
Samtidigt började bilden av en svensk modell som
eftersträvansvärt föredöme och vision gradvis att utvecklas i
Tyskland, inte utan politisk kontrovers, utan snarare som ett instrument
härför. Det växande omvärldsintresset i sin tur inkorporerades
i svensk självförståelse. Känslan av utvaldhet och upplevelsen
av Sverige som ett modelland förstärktes.
Den överordnade fråga som forskningsprogrammet handlar om
är hur konstruktionen av gemenskap och självförståelse skett med
språk och symboler och under avgränsning i "vi"-"de"-kategorier i olika historiska situationer i Sverige (Norden) och Tyskland. Konstruktionen av
gemenskap har i sin tur bildat viktiga utgångspunkter för politiskt
handlande och politiska och ekonomiska institutioner på t ex arbetsmarknaden, ja,
för samhällsorganisationen i stort.
Programdeltagarna representerar inte bara två olika länder och
två olika universitet utan också olika discipliner med olika vetenskapstraditioner. Detta märks tydligt i synen på symbolbegreppet, som är
konstitutivt för gemenskapsbildning. Två principiella synsätt finns
företrädda i den vetenskapliga debatten: symbolen som konstruktion och
symbolen som representation. Båda synsätten finns företrädda
bland deltagarna, vilket skall ses som en styrka. En målsättning är
nämligen att teoretiskt problematisera och överskrida dikotomin
konstruktion-representation. Nedan under rubriken Perspektiv och
problemformuleringar motiveras varför detta vore en teoretisk landvinning.
Genom en systematisk kulturvetenskaplig jämförelse av svenska
(nordiska) och tyska moderniseringsmönster och samhällsorganisatoriska
lösningar under de gångna två hundra åren skall ökad
förståelse vinnas för hur i grunden likartade problem kan leda till
mycket olika lösningar. Empiriska landvinningar skall kombineras med teoretisk
och metodisk innovation i synen på modernisering genom ett perspektiv som i
analysen utgår från språk- och symbolvärld, från kultur
som en arena för produktion av sammanhang. Inte minst en
jämförelse av de diskursivt konstruerade identitetsskapande storheterna folk
och nation skulle ur ett jämförande kulturvetenskapligt analysperspektiv
öppna nya förståelsehorisonter.1
Andra fruktbara frågor handlar om hur bilden av det svenska genom kontrastverkande självspegling inkorporerats i tyska moderniseringssyner och vice
versa. Ökad förståelse skall vinnas för hur visioner av det
svenska (nordiska) utvecklats under byggande av samhällsgemenskap och identitet
i tysk debatt och vice versa. Därvid skall uppmärksammas hur i
sådana processer av heterostereotypisering intresset för andra kulturer
under konstruktion av gemenskap och självförståelse sker under
debatt och kontrovers. Samtidigt påverkas den kultur som är
föremål för visionerna genom att omvärldsintresset inte bara
noteras utan också inkorporeras och transformerar
självförståelsen.
Målet för forskningsprogrammet kan sammanfattas i tre punkter:
- På ett mer övergripande plan skall bidrag lämnas till frågan om moderna samhällens styrbarhet. Historisk metod kombineras med kulturvetenskaplig teoribildning på ett sådant sätt att det tvärvetenskapliga angreppssättet åstadkommes i problemformuleringarna snarare än såsom så ofta enbart i forskningsorganisationen som sådan.
- Vidare är målsättningen att göra forskningsresultaten inte bara inomvetenskapligt utan också populärvetenskapligt fortlöpande tillgängliga. Detta mål synes desto viktigare som ju forskningen handlar om identitet och självförståelse och därvid bör kunna lämna omedelbara bidrag till dagens samhällsdebatt.
- Ett tredje mål är förtätade forskarkontakter med tyska
(och nordiska) miljöer för att utarbeta alternativa referenspunkter till de i
dag så dominerande anglo-amerikanska samt att öka den internationella
forskarrörligheten.
Perspektiv och problemställning
1. Bakgrund
1990-talets första hälft har ur svensk synpunkt inneburit att frågan
om relationen till tyska utvecklingsmönster blivit aktuellare än
någonsin under den gångna femtioårsperioden. Under de fem-sex
åren sedan Sovjetväldets sammanbrott, vilket vissa observatörer
såg som historiens slut, har den östeuropeiska ekonomiska och politiska
krisen spritt sig till de västliga demokratierna. Frågor om moderna
samhällens styrbarhet och politikernas förmåga att leverera
lösningar på allt svårare samhällsproblem har lett till kritiska
synpunkter på nationalstatens möjligheter samtidigt som nationen som
identitet och nationalismen som ideologi blivit allt starkare. Den svenska
Europadebatten har i det avseendet många paralleller till den tyska.
I sökandet efter historisk kontinuitet för förståelse av
dagens situation känns en jämförelse mellan svenska och tyska
utvecklingsmönster mer meningsfull än på länge. En
jämförelse som problematiserar och historiskt jämför begrepp
som stat, samhälle, nation och folk och därvid beaktar såväl
likheter som skillnader skulle tillhandahålla nya intellektuella verktyg för en
diskussion på temat hot och möjligheter i framtidens Europa.
Hittillsvarande intellektuella verktyg har i stor utsträckning utgått
från en anglo-amerikansk normalväg mot modernisering byggd på industriell tillverkning och ekonomisk tillväxt. Denna anglo-amerikanska standard
har i dagens transnationella och postindustriella värld givit allt mindre
orientering.
Såväl likheterna som skillnaderna mellan Sverige och Tyskland,
såväl hoten som möjligheterna för samhällsutvecklingen
framträder tydligt i en historisk svensk-tysk jämförelse av tidigare
tider av krisupplevelse, särskilt 1890- och 1930-talen. Jämförelsen kan
göras ännu mer intressant och fördjupad genom att vidgas till
övriga nordiska länder. Avsikten är att göra detta genom en
nätverksanknytning av projektet till några nordiska forskningsmiljöer
med liknande infallsvinklar.
Viktiga frågor i ett sådant nordiskt-tyskt perspektiv utgår
från det faktum att de nordiska ländernas demokratisering och
modernisering i stort sett kan ses som en integrativ rörelse underifrån
(folkrörelserna), medan stötriktningen i Tyskland initierades mer von
oben.2
Här finns dock viktiga skillnader att beakta mellan de nordiska länderna (och inom Tyskland mellan olika regioner), t ex betydelsen av självständighetskamp och språkstrid i Norge och Finland eller grundtvigianismen i Danmark jämfört med med mer puritanska folkrörelser i Norge och Sverige. Andra frågor handlar om vilken roll den nordiska ideologin ("nordismen") spelat och om i vad mån man kan tala om en specifik nordisk samhällsmodell. Finns en särskild nordisk variant av protestantism, ej bara i förhållande till katolicism utan också i förhållande till tysk (preussisk) protestantism? Hur nära varandra stod egentligen nordisk och tysk romantik? Vad utmärker det svenska i förhållande till det nordiska? Vad utmärker det nordiska i förhållande till det tyska?
2. Teoretisk antaganden
Till grund för forskningsprogrammet ligger ett teoretiskt perspektiv som utgår från att makten över språk och symboler, såsom den
kommer till uttryck i institutioner (d v s ett samhälles normordning och regelverk
med tillhörande organisatoriska uttryck) och politisk kultur, är viktig i varje
samhällsorganisation. I kampen om hur samhällsproblemen skall definieras
och lösas etableras tolkningsföreträden och intellektuella hegemonier.
Ramarna sätts för vilka problem som kan ställas och vilka som
förträngs. Med begrepp, symboler och metaforer skapas identitet och
gemenskap, likaväl som avgränsning och konflikt, samt tolkningsramar
för samhällsdebatten.
Moderniseringen av västerländska industrisamhällen de
gångna två hundra åren kan ses som en sammanfattning av ett antal
delprocesser såsom industrialisering och teknologisk utveckling,
byråkratisering, professionalisering och demokratisering. Dessa delprocesser
löper ofta i olika tidsrytmer, vilket utlöser spänningar emellan dem.
Spänningarna upplevs som problem. Perioder av särskilt stor
problemanhopning upplevs som kriser. Då eroderas eller kollapsar etablerade
sanningar. Försöken att skapa nya begrepp och tolkningsramar eller ge nytt
innehåll åt gamla intensifieras.3
I sådana krisfaser kan mycket likartat organiserade samhällen komma
att söka lösningar i mycket olika riktningar. Inom varje samhälle kan
en helt ny orienteringskurs komma att tas ut, varvid utvecklingen kan ledas in på
helt nya vägar. Weber talade i sin bekanta järnvägsmetafor om
Weichensteller, växelkarlar, som ledde in utvecklingen på nya
spår. Därvid spelade nya visioner, Weltbilder, en betydande roll
för att orientera handlandet.
Krisfaser med synnerlig problemanhopning i Norden och Tyskland har varit 1890-talet, 1930-talet och perioden från 1970-talet.4 Avsikten är att inom
forskningsprogrammets ram i ett par av delprojekten närmare belysa dessa
krisfaser i Sverige (Norden) och Tyskland i ett systematiskt jämförande
perspektiv. Dessa i historisk och politologisk forskning empiriskt fastställda
krisfaser bildar utgångspunkten för en kulturvetenskapligt orienterad
tvärvetenskaplig (historia, politologi, litteraturvetenskap, semiologi,
socialantropologi) närmare prövning och precisering. De är
därvid närmast att se som heuristiska antaganden, vilka återstår
att fylla med konkret empiriskt innehåll. En intressant fråga är t ex i
vad mån krisfaserna återspeglas i skönlitteraturen.
Avsikten med dessa krisfaser som heuristisk utgångspunkt är att undvika att teckna en svart-vit bild av en katastrofal tysk utveckling och en svensk/nordisk
success story, där utvecklingen legat mer eller mindre förprogrammerad i specifika samhällsförutsättningar. I stället är
vi ute efter att teckna historien som en öppen process, där framtiden i varje
samhälle alltid till betydande del är oviss. I stället för en
förutbestämd svart-vit bild vill vi utgå från den bekanta bilden
från perceptionspsykologin, där man antingen ser en gammal gumma eller
en vacker dam, beroende på betraktarens val. Vi vill undersöka hur
nära varandra de nordiska och tyska samhällsorganisationerna och
symbolvärldarna egentligen varit, hur trots likheterna utvecklingarna letts in
på mycket olika vägar, samt i vad mån i likheterna också
funnits frön till olikhet.
Vi vill därmed problematisera den tyska samhällshistoriska forskning
och Sonderwegdebatt som sett 1933 förprogrammerat i 1870-talets feodala
samhällsstrukturer.5 Vi vill i ett jämförande perspektiv inte söka
förklara de olika utvecklingarna med socioekonomiska s k "objektiva"
faktorer såsom feodala strukturers dominans i Tyskland i motsats till
egalitära bondestrukturer i Sverige/Norden, där utvecklingarna varit mer
eller mindre givna från början. Snarare än orsaksförklaringar i
egentlig naturvetenskaplig mening blir ambitionen att studera konsekvenser.
Forskningsprogrammet har ambitionen att teoretiskt utveckla det språkligt-kulturella perspektiv som med den s k linguistic turn kommit allt mer i fokus i
den samhällsvetenskapliga teoridebatten. Särskilt vill vi söka
lösa upp hårda dikotomier som stat-samhälle, struktur-aktör,
objekt-subjekt eller kontinuitet-diskontinuitet genom ny begreppsutveckling. Snarare
än statiska samhällen vill vi därvid studera samhällen i konstant
omvandling, snarare än sociala formationer vill vi studera samhälleliga
transformationer.
Grunden för det här skisserade teoretiska perspektivet tillämpat
på en skandinavisk-tysk jämförande analys har lagts i det av
Riksbankens Jubileumsfond finansierade CONDIS-projektet vid Göteborgs
Universitet.6
3. Stat och samhälle
Begreppen stat och samhälleär utmärkta exempel
på hur letandet efter nya gemenskaper ständigt pågår och att
etablerade gemenskaper är i ständig omvandling.
Till mitten av 1700-talet använde sig alla politiska tänkare i Europa av
begreppet societas civilis för att beskriva en politisk gemenskap, som
skapade ett tvingande regelverk för sina medlemmar i syfte att garantera inre fred.
Begreppet civilt samhälle ingick i en gammal europeisk tradition som från
1700-talet kan härledas bakåt över moder naturrätt och Ciceros
tanke på ett societas civilis till de klassiska politiska filosoferna,
särskilt Aristoteles, som talade om ett samhälle, polis, som i sig
innesluter och behärskar alla andra samhällen. Efter 1750 började
detta oomtvistade begrepp användas lösligare.7 Det blev bräckligt och
mångtydigt och föremål för intensiv diskussion och
kontrovers. Under seklet 1750&173;1850 förblev civilt samhälle ett
nyckelbegrepp. Men redan omkring 1800 började civilt eller borgerligt
samhälle och stat att ses som två olika storheter. I begreppet societas civilis
hade de varit sammankopplade. Den inre uppluckringen av det klassiska begreppet
började i Storbritannien och Frankrike. Samtidigt som begreppet associerade till
en konstitutionell centralstat som stod över sina undersåtar började
man i samhällsdiskursen att tala om vikten av skydd mot autoritära
tendenser i denna stat. Utvecklingen av oberoende sammanslutningar på frivillig
basis inom det civila samhället betonades.
I en andra fas användes begreppet allt mer för att betona, att dessa
oberoende sammanslutningar rättmätigt kunde försvara sig mot
staten. Begreppet stat hade nu börjat utsöndras ur begreppet civilt
samhälle. Stat och samhälle stod i en motsatsställning till varandra.
I fas tre började det civila samhället upplevas som alltför
anarkistiskt. Nödvändigheten av regler och samhällelig integration
genom legal, administrativ och politisk kontroll betonades. Intressant nog var det i
Tyskland som den här glidningen började. En höjdpunkt var Lorenz
von Steins försvarstal för ett av staten behärskat samhälle.
I en fjärde fas under 1800-talet, där Alexis de Tocqueville spelade en
framträdande roll, avtog den tyska diskursens vitalitet till förmån
för den brittiska och franska. Åter fördes fruktan till torgs att det
civila samhället skulle kvävas av nya former av regulativ statsmakt. Man
sökte efter formeln som förenade representativt styre och samhällelig
frihet.
Detta sökande pågår fortfarande. Något begrepp som
varaktigt förenar stat och samhälle under en hatt har inte funnits sedan
1700-talet trots att de båda hör samman som medaljens fram- och baksida
eller antikens Janusansikte. Närmast ett sådant förhållande
torde den svenska modellens glanstid under 1960-talet komma, då ju begrepp som
"det starka samhället" antydde en symbios mellan stat och
samhälle. Men varaktigheten var kort.
Stat och samhälle uttryckte olika egenskaper i en
tänkt gemenskap. De egenskaper som eftersträvas tycks vara de som i varje
given situation betonas minst och som man därför saknar, i en pendling
fram och tillbaka, i en ständig jakt efter bättre gemenskaper, där det
man inte har blir målet för nya visioner. Begreppen
förutsätter varandra symbiotisk och snarare än att stå i
motsatsställning till varandra synes de fungera interaktivt som medaljens fram-
och baksida.
Ett annat begreppspar som delvis kan ses som synonymt till samhälle-stat
är frihet och jämlikhet. Dessa begrepp föddes i den
franska revolutionen och var tänkta som en enhet, men snart nog gled de
isär. I praktisk politik har än det ena, än det andra betonats, vilket inte
minst övergången till en nyliberal diskurs under 1980-talet visar, även
om man sökt hålla ihop begreppen retoriskt.
4. Gemenskap och samhälle
När begreppet gemenskap togs i bruk i Paris- och Romfördragen
1951 respektive 1957 var det för att uttrycka en viljeinriktning mot en organisatorisk enhet som gick utöver det nationalstatsbegrepp som korrumperats under
andra världskriget. Liksom med begreppsparen stat-samhälle och frihet-jämlikhet har gemenskap ofta setts som ett alternativ till samhälle.
Dikotomin går tillbaka till Tönnies, som var klart påverkad av distinktionen mellan kultur och civilisation när han myntade tesen om en arkaisk
gemenskap som på upplysningens grund övergick i ett rationellt
samhälle på ett högre utvecklingsstadium. Gemenskapen var ett
medvetande, samhället en ordningsprincip. Exemplet med EU liksom nazisternas
lansering i Weimarrepubliken av begreppet och de svenska socialdemokraternas folkhemsgemenskap visar dock att gemenskap-samhälle inte kan ses i ett dikotomiskt
linjärt utvecklingssammanhang. Det handlar snarare om en ständig
scenförvandling mellan Janusansiktets båda sidor för att motverka
moderniseringens alienation.
Samhälleär så sett inte en övegripande ordning
utan mångfaldigt framställda enanden, som i sig emellertid också kan
innehålla kvarstående konflikter. Dessa enanden är av mycket olika
räckvidd, varaktighet och substans. För att uppnå sådana
enanden räcker inte existerande eller nyskapade regler utan det fordras
också "socialt arbete" för att tolka situationer och att anpassa
tolkningarna till varandra. Enandet kan inte härledas ur de deltagandes sociala
positioner i sig eller ur en viss typ av konflikt utan det handlar om en mångfald av
kriterier för hur situationer tolkas. Enandet är en ständigt
pågående social verksamhet som fordrar en ständig konstruktion av
gemenskap, varvid personer och föremål som inte av naturen eller
självklart är lika och likvärdiga görs lika.8
En av begränsningarna med många moderniseringssyner är
deras korrelation mellan modernisering och nationå ena sidan och
deras betoning av diskontinuiteter i moderniseringen å den andra. I
nationsbegreppet ligger en betoning av kontinuitet. Urskiljandet av olika faser i moderniseringen betonar diskontinuiteter. Detta leder till svårigheter att komma till
rätta med innehållet i nationalism och till det problematiska antagandet att
nationalistiska anspråk på kontinuitet enbart måste förlita sig
till begrepp som "fiktion" och "konstruktion".
5. Symboler som konstruktion och representation
I sina synsätt står Ernst Cassirer och Tartusemiotikerna i
motsatsställning på ett närmast idealtypiskt sätt. Medan
Cassirer betonar symbolisk konstruktion talar semiotikerna i Tartu om
representation. Forskningsprogrammet avser inte att välja mellan ett
perspektiv som betonar konstruktion och diskontinuitet och ett som betonar
representation och kontinuitet. I stället vill vi bryta dem mot varandra för
att kunna gå utöver dikotomin mellan dem och finna just
sammanflätningen av kontinuiteter och diskontinuteter.
Ernst Cassirers semiotiskt grundade uppfattning av "verkligheten" ser
denna som en ensemble av symbolformer. Verkligheten konstrueras med
symboler. En av de viktigaste produkterna av denna konstruktion är kulturen, som
så sett blir ett begrepp som å ena sidan på grund av sin omfattning
riskerar att närma sig gränsen till det analytiskt meningslösa, men
å andra sidan indikerar en analytisk potential genom sitt spänningsförhållande till det Tartu-semiotiska perspektiv som betonar kontinuiteter
och strukturella diktat.9 De historiska semiotikerna i Tartu ser kultur som ett icke-ärvt eller
-ärftligt minne (uninherited memory) inom ett samhälle uttryckt
genom en symbolisk och representativ ordning. Därmed utgör de ett
korrektiv till talrika studier av samhället som ett kontinuerligt flöde.10 Förändringar motverkas av vanor, riter och invanda tänkesätt.11
En av Tartusemiotikernas metodologiska strategier bygger på antagandet att
kultur är ett system av tecken som kan studeras i sina funktionella
växelverkningar. Problemet med detta analytiska angreppssättet är att
rekonstruktionen av intellektuella hegemonier sker som en konstant rörelse
mellan olika kulturella &039;texter&039; (litteratur, konst, politiska pamfletter,
sociala riter, vardagspraxis) i letandet efter deras minsta gemensamma nämnare.
Men även om det semiotiska angreppssättet söker kontinuiteter och
strukturella diktat snarare än diskontinuiteter finns en insikt att nationella
traditioner inte är några enkla och okomplicerade förvaringsplatser
för gemensamma symboler, till vilka hela befolkningen har ett och samma
förhållande. Snarare är traditionerna platser för motsättningar och strid om mening och definitioner. Det icke-ärftliga minnet presenteras
genom mystifiering som ett arv, kring vilket en ständig arvstvist pågår. Även om den roll som tillmäts det förflutna ingalunda
är konstans är det kollektiva minnet ett bålverk mot kaos på
åtminstone två sätt:
- Genom en komplex urvals- och tolkningsprocess i minnesbildningen (inbegripet mystifiering) upprätthålls samhällelig identitet och motverkas upplösning.
- Det kollektiva minnet är laddat med moraliska imperativer som reglerar skyldigheter och rättigheter samt uppfattningar om vad som är rätt och riktigt.
Konstruktion, som måste hållas isär från konspiration,
måste alltid förmedlas. Medier konstruerar eller
återger/representerar. En precisering av deras verkningssätt måste
gå utöver rigida dikotomier som konstruktion och representation.
Därvid är symbolerna aldrig statiska eller entydiga. Symboler skapar
verkligheter samtidigt som de beskriver verkligheter. Det är alltid fråga om
ett växelspel mellan nyskapande och detta nyskapandes anknytning till djupare
värdemönster. Symbolerna förändrar därvid betydelse
med inkorporering. En nationalsång eller arbetarsång får t ex trots att
text och musik är oförändrade en annan betydelse när den
väl blivit national- eller arbetarsång.
Det finns även anledning att ta fasta på det durkheimska deskriptiva
angreppssättet som understryker process snarare än struktur och sedvanor
snarare än institutioner. Forskningsprogrammets fokus på gemenskap och
gemensamma konstruktioner och representationer kommer att fordra prövning av
några antropologiska begrepp lanserade av Mary Dougls och Victor Turner.12 Särskilt intressanta i detta avseende är begrepp som rit, liminality,
gemenskap, struktur, karneval, local knowledge, purity och
pollution.
Det durkheimska perspektivet på kulturen som känslornas makt kan
ses som ett korrektiv till den i samhällsvetenskaperna så dominerande upplysningstraditionen, vilken betonar förnuftets makt med Marx och Parsons som
ledande företrädare ehuru inbördes mycket olika. Ur denna senare
tradition följer en betoning på struktur och institutioner i samhällsanalysen. Vi vill konfontera denna syn med det förra perspektivet, där kulturen främst är en konservativ kraft som binder människor vid ett traditionsladdat förflutet och normativa förpliktelser.
Konfrontera innebär uttryckligen bryta mot, relatera till, och skall
inte ses som ett alternativ. I själva brytningen kopplas samhälle till
kultur och där bör också sammanflätningen mellan
kontinuiteter och diskontinuiteter kunna urskiljas teoretiskt och empiriskt.
6. Kulturvetenskap och samhällsvetenskap
Centralt för hela forskningsprogrammet står begreppet kulturvetenskap.
Det är över hundra år gammalt inom tyskt språkrum, Det
uppstod genom avhistorisering och revision av det antihegelianska begreppet kulturhistoria. Kulturvetenskap fick sin begreppsliga prägel främst genom en nykantiansk idéströmning som i vetenskapssystematiserande syfte hellre
talade om Kultur- än Geisteswissenschaft sedan begreppet
Geistes genom psykologins segertåg blivit tvetydigt. Under 1970-talet
upplevde begreppet kulturvetenskap en renässans i Förbundsrepubliken
Tyskland, särskilt inom xenodiscipliner som skandinavistik, där det antydde
ett inomvetenskapligt intresse att i statusvinnande syfte förädla begreppet
Landeskunde. Kulturvetenskap som uttryck för nyorientering antydde
emellertid också att det litteraturvetenskapliga textbegreppets avgränsning
till semiotiken i ökande grad löstes upp. I DDR betecknade däremot
kulturvetenskap ett ämne som hade kraftig slagsida mot statlig kulturförvaltning och kulturproduktion.
Parallellt med denna olikartade utformning av begreppet kulturvetenskap i
väst och i öst propagerades inomvetenskapligt från mitten av 1980-talet för kulturvetenskap som ett vetenskapssystematiskt begrepp, där
humaniora och samhällsvetenskaper omvandlades till kulturvetenskap för
att tjäna som underlag för reflektion över en som alltmer
problematisk upplevd modernisering och teknologisk utveckling. Bakgrunden var de allt
större svårigheterna att i samhällsvetenskaperna finna politisk handlingsorientering. Lanseringen av kulturvetenskapsbegreppet under 1980-talet kan ses
som uttryck för krisupplevelser inom samhällsvetenskaperna som ett
följdfenomen till stigande politiska legitimitets- och styrbarhets-problem.
Dessa olika konceptualiseringar av kulturvetenskap har diskuterats intensivt under
forskningsprogrammets förberedelsefas. Flera arbetsmöten har
hållits. I mars 1995 hölls en större konferens med titeln Kulturwissenschaft &173; zum Fachverständnis der Skandinavistik i Petzow utanför Berlin.13 Under tre dagar diskuterades livligt innebörd av och möjligheter med
begreppet kulturvetenskap. Som förberedelse till konferensen hade en
kommenterad bibliografi utarbetats, vilken mötte stort intresse då den
är den första i sitt slag.14
Under konferensen och i därpå följande diskussioner utkristalliserades en konception av kulturvetenskap som utgångspunkt för
forskningsprogrammet, men som det under programmets löptid
återstår att förfina och eventuellt revidera. Kultur såsom den
grundläggande kategorin i konstruktionen av gemenskaper kan inte enbart ses
som ett kulturellt fenomen manifesterat i symboler. Kultur är mycket mer
programmet (i betydelsen mjukvara) för att framställa kulturella fenomen,
en modell för förhållning. Samtidigt är kultur på en
annan nivå en process för att observera och värdera dessa fenomen.
Kultur är en urvalsprocess för reduktion av komplexitet. Reduktionen av
komplexitet är oundgänglig för skapande av tolkningsramar och
gemenskap.
Det stod under diskussionerna klart att ett visst
spänningsförhållande råder mellan kultur och modernisering,
kontinuitet och diskontinuitet samt symbolisk konstruktion respektive representation.
Trots att det spänningsfyllda förhållandet mellan kultur och
modernisering är komplext och motsägelsefyllt, ej minst genom en
förvirrande såväl konkurrens som överlappning mellan olika
normativa delordningar, antyds gemenskapsmöjligheter som överskrider
och motverkar allienationstendenserna i moderniseringsprocessen.
Samtidigt visar historien på riskerna med ett ideologiserat gemenskapsladdat
kulturbegrepp. Den lösning forskningsprogrammet vill utveckla går i
riktning mot en moderniseringsforskning, där den historiska och semiotiska
analysen av konstruktionen av gemenskap kombineras med en
samhällsvetenskaplig analys av samhälle och samhällsorganisation. Den ömsesidiga kopplingen av gemenskap till samhälle syftar till en
ideologisk urladdning av kulturbegreppet och till att göra det till en vetenskaplig
analyskategori, där den dynamiska och allt annat än friktionsfria enheten
mellan konstruerad gemenskap och samhälle i moderniseringsprocessen kan
begripliggöras utan att analysen tar formen av kryptopolitik.15
Förhoppningen är att med dessa steg avhjälpa bristen på
operativa och operationaliserbara preciseringar av begreppet kulturvetenskap. Vad som
hittills skisserats kan emellertid inte vara annat än tentativt och preliminärt
och måste som nämnts ses som utgångspunkter för
forskningsprogrammet att inom programramen närmare undersökas
för att sedan i preciserad form bilda underlag för teoretisk och
metodologisk innovation.
Delprojekt
Inom detta teoretiska perspektiv avser vi att systematiskt jämförande undersöka ett stort antal sakområden. Följande delprojekt (i kronologisk ordning) skall bearbetas:
1) Alexandra Bänsch: "Den &039;protestantiska&039; romantiken i
Skandinavien: heuristisk modell för analys av specifika tendenser i den skandinaviska
romantiken":
I romantiken (vidare)utvecklades de ännu gängse
föreställningarna om nation och individ. Grunden för det romantiska
diktandet och tänkandet var därvid att bestämma poesins respektive
religionens roll, vilka ju också skall preciseras inom forskningsprogrammet.
Upplysningsidealet lycksalighet betraktades som otillräckligt för att
åstadkomma (social) harmoni. Man ersatte det med salighetsprincipen för
att bilda en högre grad av enhet mellan ändlighet och oändlighet,
individ och samhälle.
Trots alla obestridliga inbördes skillnader mellan de skandinaviska länderna är det iögonenfallande, att romantiken i Skandinavien orienterade
förhållandet mellan religion och poesi delvis annorlunda än i Tyskland, varvid den "ärkeprotestantiska" skandinaviska traditionen
förefaller betydelsefull. I den tyska (tidig)romantiken sattes förtroendet lika
elitärt som esoteriskt till det spekulativt-intuitiva och språkligt
konstnärliga unika i form av diktarens person, som genom sin poesi
förlöste mänskligheten och magiskt lät det ändliga
övergå i det oändliga. Detta synes som en överstegring av den
katolska lärans tes om människan som medskapare av den gudomliga
ordningen.Typiskt för tendensen i den skandinaviska romantiken är i
stället ett exoteriskt program, som uppvisar överlappningar till den
lutherska protestantismen. Poesin upphöjs inte över religionen, utan syftar
till att hjälpa varje enskild läsare till ett personligt och självständigt förhållande till Gud. Genom läsarens bättring
tycks också en förbättring inom en överskådlig tidsrymd
av den sociala verkligheten möjlig. Den protestantiska romantiken i Skandinavien
förblev politiskt pragmatisk och inriktade sig till skillnad från den tyska
romantiken inte på att åstadkomma ett jordiskt paradis i en aldrig uppnåbar framtid.
Den allmänna förmågan att uppleva det gudomliga var central i
denna utformning av den skandinaviska romantiken och avvek från den tyska vad
gäller estetisk strategi. Detta har i sin tur medfört att man inte uppmärksammat det säregna i den skandinaviska romantiken, utan denna har
traditionellt studerats i ljuset av den inflytelserika tyska romantiken. Analysen avser med
exempel från danska, norska och svenska författare att visa, att romantiska
texter i Skandinavien till skillnad från Tyskland inte ville predika något nytt
evangelium, utan endast ville låta läsaren förstå den
panteistiska bok som naturen och historien utgjorde och som var lika tillgänglig
som Luthers heliga skrift. Med Oehlenschläger, Wergeland och Almqvist som
exempel blir det tydligt hur skandinavisk och tysk språk- och symbolvärld
skilde sig åt när avgränsningen av nationella identiteter var på
modet. I Skandinavien ledde föreställningen om folket som en
läsande skara överskridande alla ståndsgränser till en realidealismen, som hämtade kraft ur det historiskt förflutna och det vardagliga
nuet för att konstituera nationell och social gemenskap. Att det inom den
skandinaviska romantiken inte var fråga om något randfenomen skall visas
genom en undersökning av symboler och motiv (blomman, ön m fl), som
de nyss nämnda författarna delar med andra skandinaviska författare,
men som aldrig i den formen eller över huvud taget förekom i den tyska
romantiken.
2) Ursula Geisler: "Sveriges och Tysklands nationalsånger i kulturvetenskaplig
jämförelse":
Detta delprojekt utgår från antagandet, att den gemenskapskonstituerande karaktären hos de svenska och tyska nationalsångerna kan
spåras kultur- och tvärvetenskapligt. En inskränkning till t ex den
politiska funktionen utan hänsynstagande till musikestetiska eller pedagogiska
aspekter beaktar inte den kulturella komplexitet genom vilken nationalsångerna
får sin betydelse. En länderövergripande jämförelse ger
sig bl a ur det faktum, att genom nationalsemantiska överensstämmelser och
beroenden nationalsångerna är ett alleuropeiskt och övernationellt
fenomen. Frågan om anpassning, tolkning och transformation av de svenska och
tyska nationalsångerna inordnar sig sedan franska revolutionen i det tematiska
komplexet nationell konstituering, som med avseende på Västeuropas nationalmusikaliska symbolik kan betraktas som initialbidrag. Den därur uppkomna
tanken på en specifik nationalhymn &173; i tillägg till de kända kungssångerna &173; fick allt större betydelse i samband med den under 1800-talet
intensifierade självbetraktelse- och avgränsningssemantiken kring nationsbegreppet, också i Sverige och Tyskland mot århundradets slut. Den konkreta omsättningen i form av en i respektive land speciell, officiell sång,
avsedd som uttryck för befolkningens och nationsidéns enhet, åtföljdes i båda länderna av musik- och textestetiska debatter, som vad
avser tyngdpunkt uppvisar flera gemensamma drag. Hit hör såväl
jämförbart sångurval &173; företrädesvis s k folkvisor &173;
för respektive nationell framtid och deras inordning i musikpedagogiska planer
som frågor om det musikaliskt "sköna" och den
"riktiga" texten. Också genom den gradvisa omvandlingen av
möjligheterna att offentligt uppföra musik (gemenskapsmusik i form av
körarrangemang, manskörer, allsång) låter sig gemensamma
konstituerande element fastställas, vilka delvis kan återföras till
direkta tysk-svenska musikkontakter.
Forskningsuppgiften förstår nationalhymnerna som en form av ritualiserade nationella sånger, vars konceptuella bas tycks ligga i antagandet, att
musiken är predestinerad för konstituering av gemenskaper.
Därför står frågan om de musikpedagogiska, -estetiska och -rättsliga konsekvenserna som följt därur i Sverige och Tyskland i
undersökningens centrum.
3) Nina Witoszek: "Kollektivt minne och nationell identitet: Sverige, Tyskland och
Italien":
Större delen av nyare forskning om "identitetspolitik" har en
tyngdpunkt på föreställningar och berättelser som ledsagar och
artikulerar processer av modernisering och nationsbyggande. Mindre
uppmärksamhet har ägnats kriterierna för gemensamt urval av
mäktiga berättelser och visioner, deras utveckling och förvandling
över tid och villkoren för deras varaktighet och/eller överlevnad.
Synen på kultur i detta delprojekt är en utveckling av idéer hos
semiotiker i Tartuskolan, vilka definierar kultur som "ett samhälles icke
ärftliga minne uttryckt som ett system av symboler och normer".
Huvuduppgiften är att jämföra tre europeiska moderniseringsbanor
genom studier av memer, lockande och engagerande enheter av ett socialt
minne, vilka bevarar och förmedlar gemensam identitet eller gemensam kris
över tid. Memerna innefattar retorik och praktiker som bygger upp
kulturella kosmologier eller världsbilder vilka, en gång väl uppbyggda,
på gott eller ont blir de "hem" i vilka vi resonerar och handlar, platser
som begränsar utan att bestämma våra specifika slutsatser eller handlingar. De är "karismatiska" föreställningar och historier,
som organiserar gemenskapens förflutna samtidigt som de tillhandahåller
intellektuella redskap för att konceptualisera och svara på nya erfarenheter.
Ehuru de inte determinerar det gemensamma ödet möjliggör de det.
Vem än deras författare är (gemenskapen, "skolor",
individer) kopierar de sig själva över generationer och inom olika kulturella
texter, metoder och genrer, sålunda skapande en illussion av en "historia
som upprepar sig". (Det är i själva verket memerna som upprepar sig,
inte de historiska händelserna.)
Sverige, Italien och Tyskland erbjuder tre intressanta &173; och kontrastrika &173; fall av
memiskt svar på moderniseringen. Sverige har varit relativt oantastat av
"dödande memer" av det slag som härjade Tyskland eller som
desintegrerar Italien. Även om Sverige och Tyskland har ett gemensamt kulturellt
arv är det icke desto mindre så att de mobiliserar vitt skilda mytologier och
skilda sätt att hantera socioekonomisk sönderslitning eller kollaps när
de konfronteras därmed. Deras kontrastrika sätt att tackla den
mönsterbildande trettiotalskrisen &173; av och till bortsett ifrån i jämförande studier &173; är endast ett exempel på denna avvikelse. Lika
fängslande och förbryllande är deras särskilda sätt att
definiera &173; och närma sig &173; deras samtida kris.
Vilka mytologier har iscensatt "en vild ekologisk teater" i ett land, en
"komisk opera" i ett annat och en eskapistisk socialdemokrati i ett tredje?
Är det bara de respektive sociopolitiska strukturerna och ekonomiska predikamenten som motiverar dessa olika semiotiska-ideologiska scenarier? Eller finns det
något i dessa tre länders memiska historier som har jämnat
vägen för olika kollektiva svar (våld, anpassning, eskapism) på
kollaps och trauman? Slutligen, vilka berättelser, riter, rollfigurer och ikoner fungerar i dag som symboliska ordbärare av nationell identitet i de här tre
länderna? Vilken är deras förbindelse till de
föreställningar och praktiker som mobiliserades under trettiotalskrisen? Hur
giltig är Fernandez-Armestos ståndpunkt att
kommunismen och fascismen har avvisats som utrotade dinosaurer, men de kommer att komma tillbaka, klösande varandra på gatorna, likt återupplivade gengångare från Jurassic Park. De galaktiska museivakterna kommer att klassificera andra världskriget som den första ronden i en lång återkommande serie av sammanstötningar mellan rivaliserande "slutlösningar".16
Det här är frågor som kan översättas till ett större
problemkomplex: vad kommer man ihåg, vad glöms och varför? Vad
gör vissa memer mer långlivade än andra? Hur kan en
mem generera rivaliserande meningar och alternativa världsbilder? Och
vem har kontrollen över dessa memer?
Det "memiska angreppssättet" i denna delstudie omfattar ett
gränsland mellan samhällsvetenskap, psykologi och idéhistoria.
Identifieringen av nationellt signifikanta memer medför granskning och
jämförelse av många heterogena texter (såsom religiösa
ceremonier, konst, litteratur, politiskt uppträdande, familjevanor) över en
historisk period. Inbyggt i denna procedur är ett holistiskt perspektiv på
kulturen, en upptäckt inte av isolerade fenomen utan av olika kulturella praktiker i
deras funktionella växelverkan. Motsvarande metod är ett historiskt
tvärtextuellt letande efter systematiska förbindelser mellan olika
områden
4) Erik Tängerstad: "Nationsbyggande och
filmproduktion"
Att vi vid födelsen inte tillhör någon speciell nationalitet, utan
att den nationella identiteten istället är något vi tillskansar oss under
livets gång, utgör delprojektets utgångspunkt. Hur går det
då till att skapa sig och att upprätthålla en nationell identitet? Hur
går själva identifieringen till? Det är detta problemkomplex som
ligger till grund för studien. Grundantagandet är tanken att identiteter
är skapade genom mänsklig verksamhet under historiens lopp. Ingen
naturlig eller ideal identitet är given oss av någon slags makt utom eller
bortom historien, utan varje form av mänsklig identitet och identifikation är
historiskt konstituerad. Inte heller är det så att en identitet skapas genom
något slags konkret ingrepp av någon enskilt skapande person, utan
identiteten är resultatet av en kollektiv mänsklig produktionsprocess
över tid.
Den överordnade fråga från vilken delprojektet tar avstamp
är den hur svensk respektive tysk identitet uppstått och
upprätthållits, samt i vilken utsträckning dessa identiteter utvecklats
beroende av varandra. Det som inom den allmänna projektramen närmare
bestämt skall studeras är hur bilden av den egna historien framställts.
Då identiteten utvecklats över tid, blir reflekterandet över den egna
historien ett centralt inslag i processen att ständiga utforma och
upprätthålla densamma. Förhållandet till och
föreställningen om den egna historien utgör ett centralt moment i
varje identitetsbildning. På tvärs mot ovan gjorda antaganden, utgår
man i identitetsbildningsprocessen oftast från antagandet att den egna identiteten
är given oss av någon slags naturlig, ideal och utomhistorisk kraft.
Föreställningen om den egna identitetens ursprung är
därför av central betydelse. Ursprunget kommer då att utgöra
den mytiska händelse då den egna identiteten uppstod och trädde in i
historien. Ur ett sådant mytiskt perspektiv blir det i den ständigt
pågående identitetsbildningsprocessen centralt att försöka
gå motströms tidsförloppet och igenom historien försöka nå tillbaka till detta mytiska ursprung. Därigenom blir
förhållandet till historien av största betydelse för
upprättandet och vidmakthållandet av en identitet.
Under andra halvan av 1800-talet försökte starka krafter i Europas mer
eller mindre nybildade eller rekonsoliderade nationalstater att göra historien till
nationella projekt, vilka skulle utgöra legitimeringsgrund åt dessa moderna
nationalstater. Sedan denna tid har det även funnits internationella motkrafter som
eftersträvat en global marknad och upprättandet av kommersiellt
gångbara, moderna identitetsbildningar. I moderniseringsprocessen bryts
ständigt dessa nationellt och internationellt inriktade identiteter med varandra.
Genom en närstudie av kommersiellt inriktade stumfilmer från tjugotalet inom den genrer som kallas "historisk realism" eller
"kostymfilm", skall dessa identiteternas brytningsprocesser inom en
överordnad moderniseringsprocess undersökas. Den intressanta brytningen
består här i hur den internationellt och kommersiellt inriktade filmindustrin
försökte såväl skapa nationella identiteter, som exploatera dem
på transnationella marknader. Filmindustrin i såväl Sverige som i
Tyskland under denna tidsperiod var livaktig och exportberoende vilket till stor del
berodde på att stumfilmen var okänslig för
språkförbistring och översättningsproblematik. Samtidigt var
denna industri kommersiellt baserad och statligt oberoende, men transnationell genom
flera internationella kommersiella kopplingar. Inom ramen för denna
internationalistiskt inriktade filmindustri producerades filmer som försökte
exploatera den nationella identiteten som tema. Analysen av hur denna exploatering
utfördes i Sverige respektive Tyskland skall relateras till frågan om hur den
svenska respektive den tyska identiteten konstruerades och upprätthölls
under 1920-talet. Det tiotal filmer inom denna genrer som producerades i Sverige
respektive Tyskland under denna tidsepok kommer att studeras ur tre aspekter: en analys
av de produktionsförhållanden under vilka filmerna producerades, en
innehållsanalys av filmerna, samt en receptionsanalys av hur filmerna mottogs
under sin samtid. Undersökningen strävar därigenom efter att skapa
en utökad kännedom om skapandet och upprätthållandet av
identiteterna svensk och tysk.
5) Stephan Michael Schröder: "Litteraturen och stumfilmen 1895&173;1930.
Interferensen mellan två samhälls- och teckensystem"
Konfronterad med filmen som ett prototypiskt uttryck för det moderna
måste litteraturen från början av 1900-talet överväga sin
ställning och funktion som samhällelig meningsproducent. Det
konstnärliga medium som varit centralt i 1700- och 1800-talens "borgerliga
offentlighet" ställdes mot ett nytt medium, som uppträdde än
som konkurrent, än som komplement, än som synergent, d v s
"medarbetare", men som i vart fall snart nog gjorde litteraturens
dittillsvarande primat som meningsskapare äran stridig.
Överlappningen mellan litteratur och film från 1896 till 1930 skall
undersökas, alltså perioden mellan den första
filmföreställningen i Skandinavien och ljudfilmens genombrott.
Överlappning, "interferens", skrivande för filmformat,
hänför sig uttryckligen inte bara till ett gammalt mediums anpassning till ett
nytt, den litterära intelligentians hållning till film o s v, utan
bestämmer institutionerna "litteratur" och "film" som
socialt system och teckensystem. Frågan lyder vilka bidrag dessa system
tillhandahöll för den samhälleliga produktionen av sammanhang och
mening under uppbyggandet av ett massamhälle, och hur dessa bidrag förändrades under år av ömsesidig påverkan.
En sådan undersökning måste samtidigt ge upphov till reflexion
över skandinavistikens ämnesmässiga förutsättningar,
då den litteraturvetenskapliga tyngdpunkten just i en xenovetenskap som
skandinavistik alltjämt är "Gutenberggalaxen". Ett mål
är därför också att innehållsmässigt och metodiskt
utveckla en modell för kulturvetenskap, som ställer den historiskt
orienterade analysen av kulturella delsystems funktion i relation till helheten i centrum, i
relation till samhällssystemets hela meningsförråd.
6) Norbert Götz: "Instrumentalisering och kommunikation: Konstruktionen av
nationalsocialistisk Volksgemeinschaft och ett svenskt folkhem genom arbetspolitik":
Inom ramen för ett doktorsavhandlingsarbete analyseras två olika
samhällsprojekt, vilka båda syftade till samma sak: att skapa och konsolidera
nationell gemenskap. I Tyskland och Sverige propagerades ursprungligen
föreställningen om en Volksgemeinschaft eller ett folkhem
från konservativt håll. Målet var att ta udden av klasskampsparoller
och essensen var utopin om ett konsensuellt och klasslöst samhälle. Under
1920-talet övertogs och manifesterades diskursivt denna tanke av nazisterna i
Tyskland och av socialdemokraterna i Sverige. Under 1930-talet omsattes tanken av
dessa båda partier i praktisk politik. I konceptualiseringen och implementeringen
av dessa båda versioner av idén om nationell gemenskap uttrycks
fundamentala skillnader.
Undersökningens referensram är teorier om nationalism och modernisering, varvid dessa båda kategorier inte som vanligt förstås som irrationell nationalism och rationell modernisering. Mycket mer förstås nationalism och modernisering som med varandra förenliga och i princip dialektiskt
verkande. Grundantagandet är att närvaron eller frånvaron av
två olika förnuftsformer är karaktäristiskt för specifika
projekt inom nationsbildning och modernitet. Det handlar om instrumentellt
förnuft byggande på prestationsprincipen å den ena sidan,
humanistiskt förnuft byggande på solidaritetsprincipen å den
andra.
I detta perspektiv kan de tyska nationalsocialisternas folkgemenskap, som ledde till
ett industrialiserat kollektivt massmördande och slutligen självförintelse, förstås som ett anomiskt, laglöst projekt med
element av rent instrumentellt förnuft. De svenska socialdemokraternas folkhem,
som till slut mynnade ut i en modellartad välfärdsstat, kan däremot
betraktas som en jämförelsevis framgångsrik förening mellan
instrumentellt och humanistiskt förnuft.
Ur detta antagandet härleds hypotesen, att den nationalsocialistiska folkgemenskapen uteslutande byggdes på prestationsprincipen. I det socialdemokratiska folkhemmet förenades däremot prestations- med solidaritetsprincipen.
Hur mer precis dessa principer diskuteras och omsätts analytiskt blir
föremål för en diskurs- och policyanalys. Noggrannare belyst blir
för det första socialpolitiken, som är central för formering och
integration av gemenskaper på nationell nivå. Tyngdpunkten ligger
här på frågor om socialförsäkringar och arbetsmarknad.
Den andra dimension för att studera gemenskapsbildningen är
avgränsning, distinktion. För detta syfte undersöks
jämförande befolknings- och raspolitiken i de båda
länderna.
Undersökningens mål är att nå en bättre
förståelse för alternativa moderniteter. Den teknologiska
begränsningen av modernitet kan leda till Max Webers
"järnbur" och i sista hand till löpande bandmord. När
däremot det modernas tekniska möjligheter utnyttjas i humanismens anda
kan bättre världar uppstå. För att uppnå detta är
det viktigt att vara medveten om farorna med en ensidig rent industriell modernitet, som
inte är inpassad i de demokratiska franska och amerikanska revolutionernas humanistiska ram.
7) Bernd Henningsen: "Europas Norden. Den kulturella konstruktionen av nationella
identiteter":
Det senaste årtiondets politiska demokratiseringsvåg, som
träffade inte bara länderna i det före detta östblocket utan
också andra regioner i världen, och som samtidigt följdes av en
renationalisering av de olika samhällena, tangerade också Norden i den
meningen att efter de nationellt och politiskt uppskakande EG-omröstningarna i
Danmark och Norge 1972 man med 1989 åter kom till en punkt som gjorde den
politiska och nationella självförståelsediskussionen upphetsad. De
Europacentrerade motsättningarna under 1960- och 1970-talen har sedan dess
överlappats av "autostereotypa" frågor om Nordens kulturella
och politiska läge. Det centrala politiska temat är också i Norden den
politiska och nationella identiteten. Hur mycket identitetsbegreppet som sådant
än kan ifrågasättas kommer man inte ifrån att den offentliga
diskursens förhärskande terminologi bestämmer språk och
begrepp.17
Framväxten av ett skandinaviskt civilsamhälle med historiska
rötter i 1700- och 1800-talen uppmärksammades som en alternativ politisk
realitet under 1900-talets europeiska inbördeskrig och förankrades i
medvetandet hos de människor som levde där, men spelade bara en biroll i
de andras autostereotypiska diskurs. Om den utomskandinaviska modelldebatten hade
sitt ursprung i tanken på föredömligt socialt utformade liberala samhällen, så förekommer dessa samhällen nu mer i
reformdiskussionerna om en välfärdsstat som blivit alltför dyr.
Identifieringen med det "danska", "svenska",
"norska" eller "finska" är idag oskiljaktigt förenat
med Europas nyordning, med skapandet av en stor inre europeisk marknad och
utmaningen att av ekonomiska skäl tvingas att ansluta sig till denna inre marknad.
Särskilt medier och intellektuella känner sig hotade av denna europeisering
och upplever att respektive nationella identitet sätts ifråga.
För Norge och Danmark är identitetssökandet oskiljbart
förenat med årtalet 1972. Danmarks EG-anslutning och Norges beslut att
stanna utanför har på inget sätt avslutat reflexionsprocessen, men de
irrationella dragen har försvunnit ur den offentliga debatten och kommer
först sedan 1992 med anslutningen till EU åter till ytan. Finland intar tids-
och innehållsmässigt en särroll i det att en offentlig politisk reflexion
om den finska identitäten inte tilläts eller i vart fall var svår att
omsätta så länge den monolitiska Sovjetunionen var den
utslagsgivande inrikespolitiska faktorn och också hade massiv inverkan på
inrikespolitiken. Först med implosionen av supermakten i öster, slutet
på öst-västmotsättningen och uppkomsten av nya republiker i
Östersjöregionen utbryter också i Finland den offentliga diskursen
om mening. Det svenska utforskandet av mentalitet och identitet hade en snarast
nationell ram, då frågan om nationell identitet var förenad med
massinvandringen särskilt från Sydeuropa och Asien under
välfärdsstatens blomstertid. Början på det nya identitets- och
mentalitetssökandet sammanföll med en inre samhällskonfrontation
betingad av dessa icke-svenskar.
Sökandet är också ett tecken på den
pågående omvandlingen av den nordiska socialdemokratiska
välfärdsmodellen. Därmed finns ett ytterligare motiv för denna
delstudie, ty det är i dag inte längre självklart &173; som det ännu
under 1970-talet var &173; att Europas högutvecklade servicesamhällen kommer
att moderniseras efter det skandinaviska mönstret, att Europa s a s kommer att
försvenskas. De statligt finansierade och organiserade sociala prestationssystemen
orienterar sig snarare mot en modell av kontinentaleuropeiskt, tyskt typsnitt, vilken
tidigare ansetts representera ett passerat historiskt stadium. Skandinavien blir mer
europiskt.
Identitetsdiskursen innehåller ett meningsfullt och pragmatiskt vetenskapsprogram. Det innefattar den materiella såväl som den immateriella kulturen.
Frågorna om politik är därvid precis lika viktiga som de om konst
och litteratur. Symbolernas, metaforernas och ornamentens återkomst, delvis
också det tidiga 1800-talets språk, nödvändiggör en dekodifiering i syfte att förståelsen för och bearbetningen av dessa
symboler skall förhindra en upprepning av deras politiska innehåll. Blicken
"utifrån" kan därvid ha sin särskilda lockelse. Kanske
uppstår därur också en blick "inåt".
Begreppet "konstruktion" är såväl teoretiskt som
metodiskt central i detta delprojekt. Därvid måste skiljas mellan utom- och
inomskandinaviska perspektiv: vilket Norden uppfann/konstruerade kontinentaleuropéerna om "de andra" från Tacitus till Rosenberg? Vilket
Nordenbegrepp tillskrev sig skandinavierna själva från Rudbeck till nygrundtvigianerna? Folkhem, jantelag, folklighet, sisu och andra centrala begrepp i de
skandinaviska samhällena kommer att diskuteras ur perspektivet konstruktion av
mening och nationell/nordisk sammanhållning.
8) Claudia Beindorf: "Gemenskap och samhälle &173; hembygdsfilm och landsbygdsfilm
under 1930- och 1950-talen":
Hembygdsfilmer motsvarande våra nutida föreställningar
om genren har det funnits sedan uppfinningen av filmen. Innehållsmässiga,
delvis också dramaturgiska paralleller finns till måleriet vid sekelskiftet
1900, till allmoge- och hembygdslitteraturen (som uppstod inte minst i
avgränsning till naturalismen), till sagorna, farserna och folkvisorna. Språket
gjorde det med ljudfilmen möjligt att verbalisera konflikterna, i Tyskland i synnerhet i bondkomikens och den halvdokumentära fjällfilmens (Arnold Fanck
med lärjungar) tradition, i Sverige i de stora filmeponas tradition. Därmed
kunde handlingen drivas framåt och utan explicit eller särskilt avancerad
filmteknik kunde lantliga scener med huvudsakligen bönder i huvudrollerna
isceneras. Folkdräkter, sedvänjor och särskilda lantliga fritidssysselsättningar som krogslagsmål, folkfestdans och fjällvandringar
dekorerar tablån och uppvärderar handlingen i sina allra enklaste former.
Sceneriet har oftast en något arkaisk och nutidsfrämmande prägel.
Hembygdsfilmen kännetecknas genom sin typologisering av de handlingsbärande personerna och andra figurer. Deras personligheter återspeglas i
fysionomi, kroppsbyggnad och hållning samt i sättet att klä sig och
röra sig. Bygemenskapen utövar påtryckningar på
huvudpersonerna, eftersom dessa genom dåligt inflytande, d v s från
städerna och de intellektuella, riskerar att komma på avvägar. I
motsats till nästan alltid förekommande trolösa bifugerer eller till
stereotypt uppträdande främlingar lyckas återintegrationen av
huvudpersonerna i bygemenskapen nästan genomgående. Dessa strukturer
bär omisskännliga drag av en förmodern samhällsordning,
där alienation från arbete eller orienteringsbrist på grund av
förlorade kontakter till omvärlden antingen inte alls förekommer eller
också finns där som en utveckling, som kan undvikas just genom tradition,
med i städerna "deformerade" och förblindade personer som
typexempel. Medan framställningen av stad-landproblematiken eller frågan
om att vara bildad eller jordnära skildras mycket likartat i tysk och svensk hembygdsfilm återstår att undersöka varför sexualiteten i positiv
mening, som något som följer med kärlek, i svensk film alls finns
med, men i tysk däremot alltid bara finns där i fördömliga
former som äktenskapsbrott eller förförelse.
Hembygdsfilmerna mottogs mycket olika i Tyskland och Sverige. Den i Tyskland
överstegrade uppvärderingen av hembygdsbegreppet (Heimat) kan
möjligen förklaras av en tysk ansträngning att genom nostalgiskt ljus
skapa distans till historien, vilket måste sättas i samband med den just
överståndna nationalsocialismen, medan i Sverige landsbygdsfilmerna tolkades som vittne om en obruten tradition och närhet till det naturliga urtillståndet. Den tyska Heimatfilmpubliken, som till stor del utgjordes av
fördrivna från Sudettyskland, Pommern och Ostpreussen, motsvarades i
Sverige av en publik, som till följd av intensifierad industrialisering och ett i
stigande grad mekaniserat jordbruk dragit in i städerna och där såg
sig konfronterad med en rotlöshet som upplevdes som identitetshotande. En
närmare blick på de sålunda skisserade samhälleliga
såväl som filmimmanenta strukturerna förefaller därför
meningsfyllt.
9) David Randolph: "Always Coca-Cola? Globalisering, amerikanisering och
den kulturella konstruktionen av marknadskultur i USA, Sverige och Tyskland":
Coca-Cola är känt som ett ovanligt lyckosamt exempel på
globalisering. Denna framgång reser emellertid frågan om hur och
varför det blivit så framgångsrikt. Dessutom är Coca-Cola
intressant som exempel på den amerikanska kulturens expansion under
efterkrigstiden, en expansion som man verkligen kan kalla amerikanisering. Bolagets
framgångar har nått sådana proportioner, att för många
människor över hela världen Coca-Cola är synonymt med
amerikansk kultur.
Samtidigt anpassades denna våg av amerikanisering till nationella gemenskaper. Den tydliga upplösningen av distinktionen mellan begreppen amerikansk
och global, och mellan globala marknader och nationella gemenskaper, väcker
frågan om globaliseringens natur, och inom ramen för
globaliseringsprocessen, frågan om hur nationell gemenskap konstrueras. Med
dessa breda och övergripande frågor som undersökningsram
kommer konstruktionen av marknadskultur inom Coca-Cola i USA, Sverige och
Tyskland att studeras.
Coca-Colakulturen utvecklades ursprungligen i den specifika kulturella och
religiösa miljö som den amerikanska Södern bildade med dess sociala
minne av Sydstaternas förlust I inbördeskriget. Det finns en spänning
mellan globala marknadsanspråk och denna företagskultur med denna
lokala historiska utgångspunkt. I detta avseende har studien en likartad
problemställning som Erik Tängerstads delprojekt om konstruktionen av
nationell identitet i Sverige och Tyskland under 1920-talet genom stumfilmen (se ovan).
I slutet av andra världskriget med dess dramatiska förändring av
USA:s roll i världen tillsammans med framväxten av multinationella
företag undergick också Coca-Cola omvälvande
förändringar med initieringen av sin globaliseringsstrategi.
Initieringen av en globaliseringsstrategi hos Coca-Cola förde bolaget
från att ha varit en regional dryckesproducent till dess nuvarande position som ett
av världens största och mäktigaste företag. Under denna
process utlöste bolagets globaliseringsstrategi den första extensiva och
långsiktiga kontakten och konfrontationen med nationella identitetsbetingade
reaktioner på amerikaniseringen. Från ett sådant perspektiv
måste man sålunda fråga sig hur Coca-Cola-kulturen
förändrades och/eller modifierades när den intog svenska och tyska
marknader. En undersökning av receptionen av Coca-Cola-kulturen kommer att
göras inom studien.
I detta avseende finns som nämnts paralleller till Erik Tängerstads delstudie. Skillnaden är att här frågan om konstruktion av nationell
identitet inte problematiseras på samma sätt som i Tängerstads
studie. I stället för brytningen mellan nationella identiteter och
internationella marknadsstrategier är fokus här mer på konvergens
och anpassning, på hur det amerikanska/globala
"nationaliseras".
Fokus ligger emellertid inte bara på mottagandet av Coca-Cola-kulturen utan
också på motstånd mot den. När element från olika
kulturer möts anpassas och modifieras de. En viktig fråga blir
både vilka värden och meningar som konstruktionen av Coca-Cola-kulturen i Sverige och Tyskland i jämförelse med USA inte
representerade och hur Coca-Cola-symbolen blev en del av svensk och tysk
kultur.
Studiens fokus blir på bolagets kommersiella strategi i USA, Sverige och
Tyskland. Därvid framträder inte bara hur företaget önskat
avbilda sig själv, utan också bekymmer och konflikter som uppstårtt
och till vilka man sökt förhålla sig i försäljningen av sin
produkt. Med utgångspunkt i annonser skall studeras vilka symboler och vilket
språk som använts. Andra frågor handlar om vad Coca-Cola sponsrat
i Sverige och Tyskland. Vilken sorts myt och secret formula skapades i de olika
nationella miljöerna?
10) Bo Stråth:"Den gemenskapsalstrande diskursen kring
arbete":
Arbete torde vara ett av de allra viktigaste gemenskapsalstrande elementen i
såväl Sverige som Tyskland. Synen på arbete har efter andra
världskriget formats i såväl paternalistiskt företagsorienterad
som socialdemokratiskt egalitärt orienterad optik. Normerna för den
samhälleliga etiken kring arbetet har utvecklats under problemlösning i
processer av sociala konflikter och letande efter kompromisser med aktivt deltagande
från både företagar- och arbetarsidan. Hur den närmare
blandformen kom att se ut som ett resultat av kraftmätningen mellan dessa
båda och andra kraftkällor, och hur den historiskt vuxit fram
återstår att jämförande undersöka.
När såväl Sverige som Tyskland under 1950-talet orienterade sig
mot tanken på full sysselsättning som ett "naturtillstånd",
möjligt att uppnå genom en uppsättning av
samhällsvetenskapligt och nationalekonomiskt bestämda tekniker, stod
begreppet arbete i centrum. Arbete var mål ("full sysselsättning"), när trettiotalet konstruerades som en historisk epok,
där massarbetslöshet uppträtt för sista gången. Men
arbete var också medel för att åstadkomma "det goda
samhället", vars vision växte sig starkare i takt med att skuggan av
världskriget mattades. "Soziale Marktwirtschaft" och
"blandekonomi" blev under den överordnade kategorin arbete/full
sysselsättning identitetsskapande begrepp i Tyskland respektive Sverige med
många likartade drag, men också avgörande skillnader vad
gäller tyngdpunkten i en tänkt förbindelse mellan samhälle och
marknad. I den delade tanken på nationella ödesgemenskaper uppbyggda
kring arbete ("full sysselsättning") och vetenskapligt legitimerade
tekniker fanns olika meningar både om hur arbetet genererades och hur dess
frukter skulle fördelas. Meningsskillnaderna löstes genom
förhandlingar i korporativistiska strukturer.
Denna gemenskapskonstruktion utsattes i slutet av 1960-talet för kraftiga
påfrestningar från två håll. 1. Tillväxtekonomin som
troddes garanterad genom tillämpningen av nationalekonomiska teorier planade ut
när vad som förstörts under andra världskriget inte som
så ofta hävdats återuppbyggts, men väl nybyggts. Kampen om
världsmarknader hårdnade och eroderade utifrån de nationella
ödesgemenskaperna kring sysselsättningen. Denna process skulle senare
komma att sammanfattas under begreppet globalisering. (Sambanden är mycket
mer komplexa än så och handlar bl a också om ekologisk och
teknologisk utveckling, men avsikten är inte att studera dessa samband här,
utan att utgå från tillväxtsamhällets plötsliga problem). 2.
Radikaliseringen av samhällsdebatten med 1968 som symbolladdat år
eroderade de nationella ödesgemenskaperna genom kritik inifrån.
Resultatet blev att de korporativistiska förhandlingsmodellerna kom i
gungning och identifieringen med den fattiga ("tredje") världen
ökade. Tanken förstärktes på en global ekonomisk
fördelning som gick bortom såväl föreställningen om en
nationell ödesgemenskap som globala frihandelsteorier.
I försök att motverka sönderfallet av den gemenskapsalstrande
förhandlingsordningen lanserades begreppet medarbetare/Mitarbeiter.
Hur detta skedde i ett jämförande perspektiv mellan Sverige och Tyskland
är i mycket outforskat. Ett jämförande perspektiv blir särskilt
intressant mot bakgrund av det faktum att språk som engelska och franska inte utvecklade motsvarande begrepp. Betingelserna för denna svensk-tyska särart
skall diskuteras.
Ramen för medarbetardiskursen var fortfarande tanken på arbete som
samhällsorganisationens grundval. I takt med att medarbetarbegreppet
stärkte sin position permanentades emellertid den massarbetslöshet som
framträdde öppet i Tyskland några år in på 1970-talet,
trotsande den samhällsgrundval som byggts på tanken om full sysselsättning, och som i Sverige under begreppet förtidspensioner doldes till in
på 1990-talet.
Med massarbetslösheten som alltmer stående inslag förlorade
full sysselsättning och arbete sin meningsskapande roll. I stället hamnade
begreppet arbetslöshet på den politiska dagordningen tillsammans med de
läkande begreppen flexibilitet och marknad. Hur denna diskursiva transformation
återverkade på gemenskapsbildningen i de två samhällena
är en av detta delprojekts huvudfrågor.
De diskursiva analyserna skall ske i ett jämförande perspektiv och
utgå från parlamentariska debatter och utredningar samt de centrala arbetsmarknadsorganisationernas protokoll, debattinlägg och verksamhetesberättelser.
11) Heike Graf: "Den svenska TV-gemenskapen: TV:ns institutionalisering och dess
påverkan på vardagskulturen":
30 år efter TV:ns intåg i det svenska samhället hör TV-apparaten till livets nödvändigheter och får t ex inte tas i beslag vid
betalningsoförmåga. TV har som knappast något annat
kommunikationsmedium förändrat sättet på vilket man blir
varse världen, vardagen och den samhälleliga kommunikationen. Man skall
inte förstå TV som ett neutralt medium, som enbart överför,
sprider och fördelar information, utan som ett socialt teckensystem, som
följande sina interna strukturer erbjuder verklighetsutkast och inbjuder till
nyttjande. Det faktum att den ofta kunde stå i bakgrunden under årtionden
visar dess enorma struktureringsförmåga. Medial närvaro fick till sist
samma status som kroppslig närvaro.
Delprojektets huvudfråga lyder: hur och med vilka aktörer
infördes under 1950-talet TV i Sverige och vilka bidrag gav och ger det som
socialt teckensystem i det svenska samhällets modernisering?
Undersökningen koncentreras sig på 1950- och 1960-talen, då just en
historisk beskrivning av ursprunget till de nya kommunikationsformerna kan ge
konturerna till omvälvningarna i vardagskulturen.
TV-apparatens intåg i de svenska hushållen skedde i
jämförelse med europeisk standard18 sent, först i september 1956.
Förtjänsten av de första TV-försöken tillkommer inte
så mycket statlig politik som de talrika privata TV-entusiaster, som anordnade
offentliga visningar och arbetade för acceptansen av detta nya medium.
Samhällsdiskursen i denna fråga dominerades av det socialdemokratiska
partiet, som försökte långhala beslutet om att införa TV.19 SAP
hade flera skäl att fördröja TV-starten. Men med den fulla
sysselsättningen gavs nya möjligheter att instrumentalisera det nya mediet i
folkhemmet. TV:s intåg i de svenska vardagsrummen ställdes med en stark
familjeideologisk komponent under statligt beskydd. TV som kulturbärare "i
såväl samhällets som hushållens tjänst"20 skulle
underlätta integrationen inom familjen, d v s fungera som ett slags kitt som
motverkade upplösningstendenser, liksom svetsa samman nationen genom
kulturell homogenisering. TV skulle överta den funktion som en gång
fotogenlampan haft, när den samlade familjen runt bordet och bli en plats
för "inre samling".21
Det svenska folket tycks ha väntat på det nya mediet, ty anmälningarna om TV-innehav växte snabbare än väntat och
licenskurvan saknade motstycke i Europa.22 TV:s snabba genombrott23 hade också
till följd att verksamheten tidigare än planerat finansiellt stod på egna
ben och att eventuella kommersialiseringstankar som hade kunnat försvaga statens
dominerande roll trängde i bakgrunden. I början av 1960-talet hade TV
etablerat sig fullt ut i vardagslivet.
Forskningsorganisation
Forskningsprogrammet tänkes löpa över fyra år. För vetenskaplig projektledning ansvarar Bo Stråth, professor i samtidshistoria vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, och Bernd Henningsen, professor i skandinavistik/kulturvetenskap vid Humboldt-Universität zu Berlin.
- Forskningsresultaten kommer att offentliggöras i åtminstone fem monografier, fem konferensrapporter och ett stort antal vetenskapliga uppsatser. Detta sker såväl i vetenskapliga tidskrifter och på förlag som i den egna skriftserien Gemenskaper. Medan uppsatserna följer och dokumenterar projektarbetets olika stadier kommer monografierna snarare att få karaktären av slutrapporter från olika delprojekt. Efter projektets avslutande kommer Bernd Henningsen och Bo Stråth sedan i en gemensamt författad monografi att presentera de viktigaste resultaten och medelst teoretisk reflexion relatera dem till de undersökta frågeställningarna kring konstruktion av gemenskap, moderna samhällens styrbarhet, politisk legitimitet och, last but not least, skillnader och likheter mellan svenska/skandinaviska och tyska mönster, kort sagt beröringspunkterna mellan representativ demokrati och populismen.
- För att vidga synfältet och därmed jämförelseunderlaget till de andra nordiska länderna men också till andra väst- och östeuropeiska länder planeras inalles fem stora internationella konferenser med 30&173;40 deltagare. Förutom från projektets forskare kommer därvid bidrag att lämnas från forskare i ett redan etablerat nordiskt nätverk. En första förberedande konferens anordnades i september 1995 med finansiellt understöd från Riksbankens Jubileumsfond. Konferensen syftade till en problematisering av det jämförande perspektivet Skandinavien-Tyskland. Resultaten kommer att publiceras 1997 i en monografi på Universitetsforlaget i Oslo under titeln The Cultural Construction of Norden med Bo Stråth och Øystein Sørensen som utgivare. I monografin diskuteras bl a i vad mån en specifik nordisk samhällsmodell existerar, vad detta i så fall skulle innebära samt vilka skillnader och likheter samhällsstrukturer inom och utom Skandinavien uttrycker. Jämförelsen med Tyskland tillmäts därvid särskild vikt. Monografin kretsar kring frågor om betydelsen av politisk kultur, institutioner, symboler och tradition i problemlösningsprocesser. Utvecklingen av de nordiska ländernas moderniseringsmönster och samhällsstrukturer under 1800- och 1900-talen diskuteras. Projektets första "reguljära" internationella konferens ägde rum i september 1996 på Snogeholms slott utanför Lund under rubriken Contemporary Approaches to History and Society in Human and Social Sciences. En konferensrapport är under förberedande med Bo Stråth och Nina Witoszek som utgivare.
- Konferensrapporterna är avsedda att visa framstegen i projektarbetet. De kommer genom livliga diskussioner i samband med konferensförberedelser och redigering och utgivning av rapporterna att utgöra projektets ryggrad. För att säkerställa kontinuitet och ett omfattande teoretiskt och empiriskt underlag för de interna diskussionerna kommer dock dessa rapporter inte att räcka. Genom uppdelningen i en svensk-italiensk och en tysk lokalisering erfordras fyra-fem arbetskonferenser om året, i vilka i princip projektets samtliga fasta medarbetare och från fall till fall särskilt inbjudna gäster deltar. Detta forum syftar till presentation och diskussion av preliminära forskningsresultat och arbetspapper. Därutöver har för såväl intern kommunikation som extern presentation en omfattande WorldWideWeb-sida (http://www.iue.it/RSC/Concom/Welcome.html) byggts upp.
Referenser
Beindorf, Claudia, Izabela Dahl, Stephan Michael Schröder, Kulturwissenschaft und Landeskunde. Kommentierte Auswahlbibliographien, Berlin: Humboldt-Universität, 1995 (= Kleine Schriften des Nordeuropa-Institutes; 2).
Blackbourn, David, Geoff Eley, The Pecularities of German History: Bourgeois Society and Politics in 19th Century Germany, Oxford: University Press, 1980.
Cassirer, Ernst: Philosophie der symbolischen Formen. 4 vol. Reprinted Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1994.
Douglas, Mary: Implicit Meanings. Essays in Anthropology. London: Routledge, 1993.
Elder, Charles D., Roger W. Cobb: The Political Uses of Symbols. New York: Longman, 1983.
Feldbæk, Ole (ed): Dansk Identitetshistorie. 4 vol. Kbh: Reitzel, 1991/1992.
Fernàndez-Armesto, Felipe: Millenium. London: Bantam Press, 1995.
Frühwald, Wolfgang, et al : Geisteswissenschaften heute. Eine Denkschrift. Frankfurt a.M.: Suhrkamp, 1991 (= stw; 973).
Halbwachs, Maurice: La memoire collective. Paris: Presses Universitaires de France, 1950 (= Bibliothèque de sociologie contemporaire).
Henningsen, Bernd: Die Politik des Einzelnen. Studien zur Genese der skandinavischen Ziviltheologie. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1977 (= Studien zur Theologie und Geistesgeschichte des 19. Jahrhunderts; 26).
------: Der schwedische Wohlfahrtsstaat. Baden-Baden: Nomos, 1986 (= Nordeuropäische Studien; 2).
------: "Mentalität, Identität, Nationalität. Die Skandinavier auf der Suche nach dem, was sie sind". I: Hans Schottmann (ed): Arbeiten zur Skandinavistik. 11. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Münster, 1994, 400&173;416.
------, Stephan Michael Schröder (ed): Das Ende der Humboldt-Kosmen. Konturen von Kulturwissenschaft. Baden-Baden: Nomos, 1997.
------, Bo Stråth: "Die Transformation des schwedischen Wohlfahrtsstaates. Ende des &039;Modells&039;?" I: Jahrbuch für Politik 1995, 221&173;247.
Hickethier, Knut: "&039;Fließband des Vergnügens&039; oder Ort &039;innerer Sammlung&039;?". I: Knut Hickethier (ed): Der Zauberspiegel &173; Das Fenster zur Welt. Untersuchungen zum Fernsehprogramm der fünfziger Jahre. Siegen: Gesamthochschule, 1990, 4&173;32.
Historikerstreit. Die Dokumentation der Kontroverse um die Einzigartigkeit der nationalsozialistischen Judenvernichtung. 9. ed. Piper: München, 1995 (= Serie Piper; 816).
Historisk Tidsskrift (S) 1993:2 (Schwerpunkt: "Den svenska historien").
Hölscher, Lucian: Öffentlichkeit und Geheimnis. Eine begriffsgeschichtliche Untersuchung zur Entstehung der Öffentlichkeit in der frühen Neuzeit. Stuttgart: Klett-Cotta, 1979.
Holborn, Hajo: "Der deutsche Idealismus in sozialgeschichtlicher Beleuchtung". I: Historische Zeitschrift 174 (1952), 359&173;384.
Horkheimer, Max, Theodor W. Adorno: Dialektik der Aufklärung. Philosophische Fragmente. Amsterdam: Querido, 1947.
Hutchinson, John: Modern Nationalism. London: Fontana, 1994.
Jeismann, Michael: Das Vaterland der Feinde. Studien zum nationalen Feindbegriff und Selbstverständnis in Deutschland und Frankreich 1792&173;1918. Stuttgart: Klett-Cotta, 1992 (= Sprache und Geschichte; 19).
Jensen, Thorkild Borup (ed): Danskernes identitetshistorie. Antologi til belysning af danskernes selvforståelse. Kbh: Reitzel, 1993.
Karbusicky, Vladimir: Ideologie im Lied, Lied in der Ideologie: kulturanthropologische Strukturanalysen. Köln: Gerig, 1973.
Karlsson, Svenolof (ed): En okänd själ &173; på jakt efter det nordiske. n l: Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:25).
Kocka, Jürgen (ed): Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. 3 vol. München: Deutscher Taschenbuch Verlag, 1988.
Linde-Laursen, Anders, Jan Olof Nilsson (ed): Nationella identiteter i Norden &173; ett fullbordat projekt? n l: Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:26).
Link, Jürgen, Wulf Wülfing (ed): Nationale Mythen und Symbole in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts. Strukturen und Funktionen von Konzepten nationaler Identität. Stuttgart: Klett-Cotta, 1991 (= Sprache und Geschichte; 16).
Lotman, Jurij: Universe of the Mind. A Semiotic Theory of Culture. London: Tauris & Co Ltd., 1990.
------: "The Sign Mechanism of Culture". I: Semiotica 12 (1974:4), 301&173;351.
------: Stat&039;i po tipologii kultury. Tartu[: Universität Tartu], 1970.
------, Boris A. Uspensky: The Semiotics of Russian Culture. Ann Arbour: University of Michigan, Slavic Centre, 1985.
Lundgreen-Nielsen, Flemming (ed): På sporet af dansk identitet. Kbh: Spektrum, 1992.
Marx, Leo: The Machine in the Garden. New York: Oxford University Press, 1964.
McLuhan, Marshall: Understanding Media. The Extensions of Man. New York, Mc Graw-Hill, 1965.
Østergaard, Uffe (ed): Dansk identitet?Århus: Aarhus Universitetsforlag, 1992 (= Kulturstudier; 19).
Pois, Robert: National Socialism and the Religion of Nature. London: Croom Helm, 1986.
Scharma, Simon: The Citizens. A Chronicle of the French Revolution. London: Penguin, 1989.
------: Landscape and Memory. London: Harper & Collins, 1995.
Schröder, Stephan Michael: "Arbeitskreis Kulturwissenschaft", "Auf Jagd nach Schnarks. Einleitende Bemerkungen zur (skandinavischen) Identitätsforschung". I: Walter Baumgartner, Hans Fix (ed): Arbeiten zur Skandinavistik. 12. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Wien: Fassbaender, 1996 (= Studia Medievalia Septentrionalia; 2), 467&173;470, 576&173;586.
Stråhl, Christer: Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 18801914. Lund: Gleerups/Liber, 1983 (= Bibliotheca historica Lundensis; 53).
Stråth, Bo: "Continuity and Discontinuity in Passing Front I and II. Swedish 19th Century Civil Society: Culture, Social Formations and Political Change". I: Bo Stråth (ed): Democratisation in Scandinavia in Comparison.Report from the DISCO Conference on Continuity and Discontinuity in the Scandinavian Democratisation Process in Comparison in Kungälv 27&173;28 August, 1987. Göteborg: Göteborgs Universitet 1988, 21&173;42.
------: Folkhemmet mot Europa. Stockholm: Tiden, 1993.
------: Organisation of Labour Markets. Modernity, Culture and Governance in Germany, Sweden, Britain and Japan. London: Routledge, 1996.
------ (ed): Democratisation of Scandinavia in Comparison. Gothenburg: Gothenburg University, 1988.
Tichi, Cecilia: Electronic Hearth. Creating American Television Culture. New York: Oxford University Press, 1991.
Timm, Hermann: Die heilige Revolution. Das religiöse Totalitätskonzept der Frühromantik: Schleiermacher, Novalis, Friedrich Schlegel. Frankfurt. a. M.: Syndikat, 1978.
Torstendahl, Rolf: Bureaucratism in Northwestern Europe, 1880&173;1985. Domination and Governance. London: Routledge, 1991.
Trägårdh, Lars: "Varieties of Volkish Ideology. Sweden and Germany 1848&173;1933". I: Bo Stråth (ed): Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University 1990, 25&173;54.
Turner, Victor : The Ritual Process. London: Penguin, 1974.
Viereck, Peter: Metapolitics: from the Romantics to Hitler. New York: Alfred and Knopf, 1994.
Wagner, Peter: "Die Soziologie der Genese sozialer Institutionen &173; Theoretische Perspektive der &039;neuen Sozialwissenschaften&039; in Frankreich". I: Zeitschrift für Soziologie 22 (1993:6), 464&173;476.
1. För ett exempel på hur fruktbar en sådan infallsvinkel kan vara, se Lars Trägårdh,"Varieties of Volkish Ideology. Sweden and Germany 1848&173;1933" i: Bo Stråth (ed), Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University, 1990.
2. Bo Stråth, "Continuity and Discontinuity in Passing Front I and II. Swedish 19th Century Civil Society: Culture, Social Formations and Political Change" i: Bo Stråth (ed), Democratisation in Scandinavia in Comparison. Report from the DISCO Conference on Continuity and Discontinuity in the Scandinavian Democratisation Process in Comparison in Kungälv 27-28 August, 1987. Gothenburg: Gothenburg University, 1988.
3. Mer härom i Bo Stråth, Folkhemmet mot Europa. Stockholm: Tiden 1993. kap 2.
4. För dessa faser, se Rolf Torstendahl, Bureaucratism in Northwestern Europe, 1880&173;1985. Domination and Governance. Routledge, London: Routledge, 1991. Se även Bo Stråth, Organisation of Labour Markets. Modernity, Culture and Governance in Germany, Sweden, Britain and Japan. London: Routledge, 1996. kap 1.
5. En första tysk snarast idéhistoriskt orienterad Sonderweg-debatt började åren efter andra världskriget. Holborn t ex betonade den tyska filosofins särväg under 1800-talet (Hajo Holborn, "Der deutsche Idealismus in sozialgeschichtlicher Beleuchtung" i: Historische Zeitschrift, 174 1952). En andra Sonderweg-debatten började bland historikerna kring 1970 och utgick till en början mer eller mindre implicit från en tänkt (angloamerikansk) moderniseringsstandard mot industri och demokrati, från vilken den tyska utvecklingen avvek med katastrofala följder. Debatten handlade om grundvalarna för avvikelsen. Särskilt till följd av det stora internationellt jämförande Bürgertum-projektet 1986&173;1987 vid universitetet i Bielefeld under Jürgen Kockas ledning utvecklades ett perspektiv, där varje samhällsutveckling, ej bara den tyska, är unik och utgör sin egen särväg. Någon normalväg finns knappast annat än möjligen som idealtypisk föreställning. Se Jürgen Kocka (ed), Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. Bd. 1&173;3. München: dtv, 1988. I samband med Sonderweg-debatten se ovillkorligen också Historikerstreit. Die Dokumentation der Kontroverse um die Einzigartigkeit der nationalsozialistischen Judenvernichtung. 9. uppl. München: Piper, 1995 (= Serie Piper; 816). Problemet med särvägsdebatten är inte minst att den bara är inbunden i kritik (se här det grundläggande arbetet David Blackbourn och Geoff Eley, The Peculiarities of German History: Bourgeois Society and Politics in 19th Century Germany. Oxford: University Press, 1980), medan ansatsen som paradigmatisk sådan snarast formulerades vagt.
6. Inte minst den kritiska ståndpunkten till predeterminerade betraktelsesätt på de tysk-skandinaviska utvecklingarna, där socioekonomiska strukturer gavs kausal förklaringskraft, grundlades inom CONDIS-projektet (Continuity and Discontinuity in the Democratisation of Scandinavia in Comparison), där den skandinaviska samhällsutvecklingen särskilt relaterades till den tyska. I stället fördes det språkliga-kulturella perspektivet fram för att bättre förstå utvecklingsmönstren. Se särskilt konferensrapporten Bo Stråth (ed), Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800. Gothenburg: Gothenburg University, 1990. Jfr också den första rapporten från CONDIS-projektet, Bo Stråth (ed), Democratisation of Scandinavia in Comparison. Gothenburg: Gothenburg University, 1988, särskilt för en diskussion av begreppen integration underifrån respektive integration ovanifrån.
7. John Keane, "Despotismus und Demokratie. Über die Unterscheidung zwischen bürgerlicher Gesellschaft und Staat 1750&173;1850" i: Jürgen Kocka (ed), Bürgertum im 19. Jahrhundert. Deutschland im europäischen Vergleich. Bd 1. München: dtv, 1988. 13&173;14.
8. Peter Wagner, "Die Soziologie der Genese sozialer Institutionen &173; Theoretische Perspektive der &039;neuen Sozialwissenschaften&039; in Frankreich" i: Zeitschrift für Soziologie 22, (1993:6).
9. Ernst Cassirer, Philosophie der symbolischen Formen. Erster Teil: die Sprache. Zweiter Teil: das mythische Denken. Dritter Teil: Phänomenologie der Erkenntnis. Omtryck. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1994.
10. Jurij Lotman, Universe of the Mind. A Semiotic Theory of Culture. London: Tauris & Co Ltd., 1990; ibid, Stat&039;i po tipologii kultury. Tartu[: Tartu University], 1970; ibid, "The Sign Mechanism of Culture" i: Semiotica 12 (1974:4); Jurij Lotman och Boris A Uspensky, The Semiotics of Russian Culture. Ann Arbour: University of Michigan, Slavic Centre, 1985.
11. Ett perspektiv på historien som understryker det kollektiva minnet är inte nytt, även om det fått förnyad aktualitet som ett korrektiv till modebegrepp som imagined eller invented community. Maurice Holboich, en elev till Durkheim, underströk i sin La memoire collective. Paris 1950 just betydelsen av det kollektiva minnet, definierat som en överenskommen version av det förflutna förmedlad genom social kommunikation. Det kollektiva minnet är ett förhandlingsinstrument som befinner sig i ständig rörelse mellan tillgängliga historiska data och aktuella sociala och politiska dagordningar.
12. Mary Douglas, "Environments at Risk" i: ibid, Implicit Meanings. Essays in Anthropology. London: Routledge, 1993; Victor Turner, The Ritual Process. London: Penguin, 1974.
13. En del av bidragen till denna konferens ingår i Bernd Henningsen och Stephan Michael Schröder (eds), Vom Ende der Humboldt-Kosmen. Konturen einer Kulturwissenschaft. Baden-Baden: Nomos, 1997.
14. Claudia Beindorf, Izabela Dahl och Stephan Michael Schröder, Kulturwissenschaft und Landeskunde. Kommentierte Auswahlbibliographien. Berlin: Humboldt-Universität, 1995 (= Kleine Schriften des Nordeuropa-Institutes; 2).
15. Wolfgang Frühwald et al, Geisteswissenschaften heute. Eine Denkschrift. Frankfurt a.M.: Suhrkamp, 1991 (= stw; 973).
16. Felipe Fernàndez-Armesto, Millenium. London: Bantam Press, 1995.
17. Några litteraturhänvisningar i urval: Anders Linde-Laursen och Jan Olof Nilsson (eds), Nationella identiteter i Norden &173; ett fullbordat projekt? Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:26); Svenolof Karlsson (ed), En okänd själ &173; på jakt efter det nordiska. Nordiska rådet, 1991 (= Nord 1991:25), Ole Feldbæk (ed), Dansk identitetshistorie. 4 band. Kbh: Reitzel, 1991/1992; Thorkild Borup Jensen (ed), Danskernes identitetshistorie. Antologi til belysning af danskernes selvförståelse. Kbh: Reitzel, 1993; Hemming Lundgren-Nielsen (ed), På sporet af dansk identitet. Kbh: Spektrum, 1992; Uffe Østergaard (ed), Dansk identitet? Århus: Aarhus Universitetsforlag, 1992 (= Kulturstudier; 19); Bernd Henningsen, "Mentalität, Identität, Nationalität. Die Skandinavier auf der Suche nach dem, was sie sind" in: Hans Schottmann (ed), Arbeiten zur Skandinavistik. 11. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Münster: Eget förlag, 1994, 400&173;416; Stephan Michael Schröder, "Arbeitskreis Kulturwissenschaft" och "Auf Jagd nach Schnarks. Einleitende Bemerkungen zur (skandinavischen) Identitätsforschung" i Walter Baumgartner och Hans Fix (eds), Arbeiten zur Skandinavistik.12. Arbeitstagung der deutschsprachigen Skandinavistik. Wien: Fassbaender, 1996 (= Studia Medievalia Septentrionalia; 2), 467&173;470, resp 576&173;586.
18. I Tyskland (Öst och Väst) fanns sedan 1952 regelbundna TV-sändningar. Danmark började 1954.
19. På den nittonde partikongressen 1952, när de första TV-försöken redan engagerade befolkningen, omnämndes frågan inte i utkastet till kulturpolitik (frånsett i en bisats till radion) lika lite som vid den tjugonde partikongressen 1956.
20. Television i Sverige. SOU 1954:32; 64.
21. Knut Hickethier, "&039;Fließband des Vergnügens&039; oder Ort &039;innerer Sammlung&039;?" i: ibid (ed), Der Zauberspiegel &173; Das Fenster zur Welt. Untersuchungen zum Fernsehprogramm der fünfziger Jahre. Siegen: Gesamthochschule, 1990, 4&173;32.
22. Man kalkylerade 1959 med 72 000 licensbetalare. I själva verket blev det 400 000. En miljon apparater på sju miljoner invånare uppnåddes i slutet av 1960-talet. Till de första TV-familjerna hörde de med flera barn. De första åren var sändningstiden två till tre timmar per kväll. En kväll i veckan var sändningsfri som ett svar på den abrupt avtagande aktiviteten i föreningslivet. Under 1960-talet låg sändningsvolymen redan på sju timmar om dagen.
23. Genombrottet kom definitivt med TV-sändningarna från fotbolls-VM i Sverige 1958.
Webmaster