Humboldt-Universität zu Berlin - Sprach- und literaturwissenschaftliche Fakultät - Nordeuropa-Institut

Den svenska och nordiska musikhistorien från 1960-talet och framåt kan beskrivas som en resa från att vara en sen mottagare av den centraleuropeiska modernismen till att till den radikala samtiden. Påverkad av de Centraleuropas avantgardistiska amerikanska strömningarna och med en inhemsk progressiv kulturpolitik blev Norden nu del av en radikal europeisk konstnärlig gemenskap. Föreläsningen belyser svensk och nordisk konstmusik och ljudkonst utifrån nedslag i några emblematiska konstnärskap och genrer som visar hur konsten påverkas av nya stilistiska riktningar samtidigt som förutsättningar för konstnärligt skapande också rör frågor som kulturpolitik, relationen stad och land, internationalisering och kritikens roll.

I 1900-talets svenska offentlighet var de två fixstjärnor: Stig Ahlgren, beundrad och fruktad litteraturkritiker, och Birgit Tengroth, skådespelare och filmstjärna som blev omsusad författare med skandalrykte. Det som förenar deras verk är stor integritet och en särpräglad känsla för stil. Idag är hennes litteratur bortglömd och minnet av honom bilden av en svunnen tids manliga makthavare. Biografin ”Ensamvargar” berättar om offentligheten som en offerplats, om en resa från kulturens centrum till dess skugga, om litteraturens förändrade plats och vad glömska kan få oss att minnas.

„Författandet är en krävande upptäcksfärd i okända marker.“ Maria säger att hon inte skrev en essäsamling om trafikflyg för att hon visste något om trafikflyg, eller om rymdfart för att hon vet något om rymdfart. Det var tvärtom. Hon älskar flyg och rymd, och säger att hon inte vet mycket om flyg och rymd och att hon skriver för att upptäcka och bättre förstå det hon älskar. Hon konstaterar att skönlitteratur kanske ofta arbetar så, inte bara den litterära sakprosan utan även poesin och romankonsten: den skrivande arbetar inte för att förmedla något hon vet. Hon arbetar för att med språkets hjälp upptäcka något hon inte vet. Det kräver konkreta metoder och modet att överge all metod.

Föredraget diskuterar den svenska språkvårdens sätt att använda begrepp som rätt och fel respektive variation, korrekt och inkorrekt, normenligt eller avvikande, utifrån avvikelser från svenskans traditionella syntaktiska mönster med verbet på andra plats: Sen gick vi, Han skrek bara. Korpusspråkvård är en ideologiskt grundad verksamhet, och varje språkriktighetsdiskussions argument hämtar relevans ur sin tids språkideologier. Den svenska språkriktighetsdebatten har länge varit tydligt grundad i en enspråkighetsideologi, som beskriver modersmålstalares avvikelser som variation, men inlärares avvikelser som fel. Därför kontrasterar vi med hur man diskuterar språkriktighet och vad innebörden av begrepp som rätt och fel, korrekt och inkorrekt, normenlighet är i språksamhällen med längre traditioner av mångspråkighetsmedvetenhet och pluricentrism, som t.ex. Spanien, Finland och Kanada.

Vid sekelskiftet 1900 lades grunden för ett självklart inslag i vårt moderna liv: reklambilden. Industrialismens otaliga produkter skulle säljas med en teckning eller ett foto: cyklar, blusar, tvålar, tidningar, underkläder och allt möjligt annat. I föredraget kommer Leif tar upp idealbilder av kvinnan i svenska tidningsannonser under reklamens genombrottstid. Utifrån ett antal bildsatta annonser diskuterar han det första skedet i vår kapitalistiska konsumtionskultur, där valen mellan olika varor står i centrum för hur vi skapar oss själva som individer.

Queerfilosofer och tranhumanister drömmer om ett liv utan den egensinniga och känslofyllda kroppen. Idén om en naturlig kropp är för dem och många andra samtidsdebattörer bara en förlegad och farlig fördom. Boken och föredragshållaren tar sig an uppdraget att definiera och försvara det naturliga som livsideal genom undersökningar av fenomen som könsidentitet, sexualitet, kronisk smärta, utmattningssyndrom, datorspelsberoende, metoo-rörelsen och förändringen av människan på medicinsk väg. Slutsatsen är att vi behöver en uppdaterad version av det naturliga för att orientera oss i tillvaron. Det naturliga rymmer inte bara vår biologi utan också känslan av det äkta och egna.

Som mest avgörande för den litterära sakprosan brukar vi se verklighetsanspråket; att gestaltningen svarar mot faktainnehållet, att framställningen speglar det sanna sakförhållandet. Men sanningen är bara halva sanningen. Lika avgörande är sakprosans performativitet – texten måste framställa sitt verklighetsanspråk i samma rörelse som den framställer verkligheten. Detta självutpekande rymmer viktig förståelse för hur subjektivitet, ifrågasättande och själva re-presentationens process blir betydelsebärande. Föreläsningen fokuserar dokumentärlitteraturens särskilda performativitet med exempel ur den svenska dokumentärlitteraturen kring 1968.  Viktigast är hur röst och tilltal skapas ur en dubbel kommunikation, genom förhandling mellan verklighetens situation och textens situation – en process som helt saknar motsvarighet i skönlitteraturen.